"We are very poor"

Det är nu två veckor sedan globalmedicin-kursen avslutades och de andra 18 har rest ifrån Vellore, bara jag, Kristina, Helena och Erik är kvar. Jag vet inte om ni har läst Eriks blogg men vi har nu ingått ett skenäktenskap för att kunna dela rum. Smidigt.

Första helgen i frihet (från schemalagd gruppresa) åkte vi till Bangalor. Det är en stor IT-stad med höghus, restauranger, affärer med prislappar och nästan inga kor. Det finns inget att direkt titta på i Bangalor, utan förutsatt att man har pengar så är huvudsysslorna där shopping och att äta västerländsk mat. Så det gjorde vi. Är man indier åker man antagligen till Bangalor för att jobba för det finns även pengar att tjäna. Vi var också på ett av museerna i staden. Det kostade 4 Rs (ca 50 öre) att komma in och alla skyltar var på hindi men statyerna var fina.

Bangalor kändes först inte som Indien. Visst finns rickshaws och tempel över allt men folk har "vanliga" kläder på sig och det spelas "vanlig" västerländsk populärmusik i affärerna. På gatorna kan man se unga par gå hand i hand medan de undrar om de skall äta på McDonalds eller Kentucky fried chicken. Vi njöt av "vanliga" caffe latte och av billig shopping men kände oss ganska smutsiga och malplacerade jämfört med alla piffiga, fräscha, moderna människor där vi gick i våra indiska kläder och otvättade hår. Det fanns ingen dusch på "hotellet" - vi är ju trots allt i Indien.

Efter en lång dags shopping och fikande var det dags för middag på en restaurang med västerländsk mat. Så gott! Vi njöt. Sen tänkte Helena, Kristina och jag gå och sätta oss någon stans för att ta ett glas eller en kopp drickbart. Men det var lättare sagt än gjort. Här stänger nämligen allt kl 23.30 och att gå enbart tjejer ute på kvällen var inte bara trevligt. Vi hittade inget som passade - trots att Bangalor skall ha de bästa uteställena i hela Indien- så tillslut satte vi oss på ett kafé och tog en flaska vatten då inget av det vi ville ha på menyn fanns. - Ja just det, vi är ju i Indien.

På kvällen blev staden också mer indisk. Då försvann de parfymerade tjejerna med kort hår och tighta jeans och fram kom de fattiga, smutsiga och utstötta indiskorna som gömmer sig i de små gränderna mellan lyxaffärerna under dagen. Dessa kvinnor och barn lever av våra växelpengar och mötena med dem gör mig så illa berörd. Och jag skäms. Jag skäms för att jag ger så lite och till så få, jag skäms när jag låtsas att jag inte ser deras utsträckta små händer. Jag skäms när jag går omvägar för att inte trampa på dom som ligger på gatan och försöker natta sina barn. Men jag kan inte ge till alla! Samtidigt blir jag arg för jag vet att bakom dessa hungriga och smutsiga ansikten finns en organiserad tiggeriverksamhet. Det är bara en liten del av det jag ger som stannar i hennes ficka. Så istället för att le och vara glad åt att få ge och åt att få hjälpa går jag därifrån full av negativa känslor; ilska, skam, olust. Den värsta känslan är nog ändå att jag vet att jag snart blir likgiltig. För det tar aldrig slut och jag orkar inte beröras varje gång. Det är nästan tacksamt att få bli arg som omväxling. Som när en kvinna försökte slita juicen, som vi köpt åt magsjuka Annette hemma på hotellrummet, ur handen på Erik.

Den organiserade tiggeriverksamhet är igång även på dagtid. Då ser vi barnen springa mellan bilar och rickshaws vid rött ljus för att samla in småslantar. Då blir jag också arg. Arg för att det är livsfarligt på gatorna här och små barn borde inte behöva riskera livet för ören på det sättet. Det är fel och det är orättvist. Sen blir jag arg för de här barnen kan vara rätt jobbiga och fräcka. De ger sig inte. Och jag blir arg när den smutsiga tröjan glider när och blottar en fin klocka på den utsträckta armen. Den där flickan behövde säkert mina småpengar mer än vad jag gör men jag känner mig lurad för den här flickan "jobbar" och det hela är ett spel för att komma åt lättlurade turister. Det finns barn som behöver mina slantar på riktigt men dom springer inte fnittrande runt med gympaskor och armbandsur mellan bilarna.

Helenas mamma Arja har doktorerat och istället för presenter har hon önskat sig pengar att ge till mer behövande, gärna ett projekt i Indien. Så vi är på jakt. (Mamma, jag vet vad du tänker.) Behoven här är oändliga, det finns över 800 miljoner människor som lever under fattigdomsgränsen. Det finns också 250 miljoner indier som hör till medelklassen och sen en liten stormrik överklass-klick. Visst finns det pengar i Indien och här produceras nog mat för hela befolkningen varje år, det är inte där skon klämmer. Det är fördelningen det är fel på. Och korruptionen.
Bör man ge bistånd till Indien? Världens största "demokrati"...

Här om dagen hade vi ett tankeväckande möte. På lokalbussen hem från middagsutlykt i Vellore börjar Erik prata med en Mr Arun. Mr Arun blir eld och lågor när han hör att Erik är från Sverige för det visar sig nämligen att han fick sin utbildning betald av en fru Gustafson i Umeå. Nu har han inte hört från henne på över 10 år och undrar därför om vi kan hjälpa honom att få kontakt med henne. Jag är gift nu, har två fina barn och ett bra jobb som bioanalytiker på CMC berättar han stolt och vi tycker att det är en söt historia. Klart att vi ska hjälpa honom så att han får berätta om sin lycka och tacksamhet till fru Gustafsson. Någon dag senare ringde han och ville komma förbi med sina två barn. Så rörande, han är verkligen mån om att få tag på denna fru Gustafsson. Vi måste fixa fika att bjuda på! Och barnen kan få varsin badboll från Kristina och Helenas projekt!
Mr Arun med barn kom. Det tog inte mer än 5 minuter innan vi förstod varför han var så ivrig över att vi skulle träffa barnen. Han behöver nämligen 30 000 rupees per år till deras skolavgifter. Privatskola.

"My son will be veeery smart!"
"With all due respect sir, but how can you know that. I mean isn't he just 3 years old?"
"Yes, but he will be very smart!"
"What about your daughter? She's nine right?"
"Oh, she is smart too."

Vad hände med Fru Gustafsson? Vi hade inte lyckats få tag på henne och var lite ledsna över det men det verkade plötsligt inte vara så viktigt längre. Mr Arun förstod att vi som studenter inte hade så mycket pengar men vi kunde ju höra med våra föräldrar och deras vänner... "We are very poor!" understryker Mr Arun och puttar fram sina små välmående barn i nya moderna kläder.

Vi kände oss lurade, naïva och arga. Det här var en annan form av tiggeri. Det finns som sagt många här som behöver våra och Arjas pengar, men Mr Aruns medelklassbarn lider det ingen nöd på.