In India we have everything in plenty

"In India we have everything in plenty. Lots of cars, lots of accidents, lots of cows, lots of snakes and lots of babies." Det föds verkligen många barn här; 30 miljoner bäbisar per år! "That's what we do here in Inida; we make babies." Sa Dr Anu Bose som är pediatriker och har visat oss runt på barnavdelningen.

Under glabalmedicin-kursen fick vi chansen att gå med på förlossningen. Det var spännande och overkligt att vara där.

Första gången jag var med fick jag se två kejsarsnitt. Kejsarsnitten görs på operation. När man kommer in i detta tomma rum med slitna, flagnande väggar får man ta av sig skorna. Operera gör man antingen barfota eller i en sorts mockasin av tjock bomull. Kontrasterna till Oslos nevrokirurg var enorma. Dr Vinod gör ett för litet snitt och stämningen i rummet blir minst sagt spänd när han inte får ut barnet. En pall hämtas för Dr Vinod är kortare än mig och kommer inte åt att dra uppåt. Barnet ligger på tvären så först får han ut två ben. Dr Vinod drar för kung och fosterland tills bara huvudet och båda armarna är kvar i magen. Den lilla kroppen är blek och slapp och Kristina klämmer till om min arm. "Det här går inte!" Dr Vinod svettas och tar tag på ena sidan av snittet medan Dr Sharone tar tag på den andra; så drar dom åt vart sitt håll för att få en större öppning. Två läkare förbereder sig för att trycka på magen ovanifrån medan Dr Vinod samlar krafterna. Han tar tag och han drar! Den lilla kroppen blev ett par centimeter längre, axlarna var helt ur led och halsen såg så lång ut... Plötsligt kom huvudet fram mellan de slitna, fläckiga, men dock sterila lakanen som klär magen runt snittet. Tystnad. Sug i barnets näsa och hals. Inget skrik. Mer sug, tystnad och kraftig massage av barnets rygg. Sen kom äntligen ett litet ljud "Baby is ok, the baby is ok". Alla andades ut.

Efter ett andra kejsarsnitt går jag, Helena och Kristina hem. Dr Sharone som har jobbat i 15 timmar den dagen och lika länge dagen innan lutar huvudet mot ett bord och blundar. Intern-läkare här jobbar dag och natt.

Förlossningsavdelningen består av ett rum, ca 20 meter långt och 10 meter brett. Längs ena sidan bildar betongväggar som små bås med plats för en säng i varje. De kvinnor som inte får ett eget bås att föda i ligger på britsar ute i rummet. De som inte får en brits ligger på golvet. Privatliv, sekretess eller lugn och ro finns inte. (Inte någon stans i detta land börjar jag tro.) Det enda som skyddar de födande mammorna från att läkare, sjuksköterskor, (kvinnliga)anhöriga och studenter ska se rakt in under sarin är ett trasigt draperi som ibland är fördraget. Där ligger dessa blivande mammor på rad och krystar och jämrar sig i kör under värkarna.

"Vilka stålmammor!" (citat Erik) Ingen klappar dem på huvudet eller säger att de är duktiga, ingen baddar deras pannor. Ibland satt en blivande mormor eller farmor med i ena hörnet med en flaska vatten och såg rädd ut (för läkarna) men oftast är mammorna ensamma när själva födseln börjar. Indiska mammor skriker inte högt när de föder barn. Dom biter ihop. Sen, bara någon timme efter att ha krystat fram barnet, inför publik, sitter de på betonggolvet och ammar!

"Jag har förbjudit dem att klippa upp mammorna. Intern-läkarna gör det hela tiden även om det inte behövs. De vill att det skall gå fort." säger Dr Dasy. Hon är liten, tjock och väldigt lugn och fin med mammorna. Det var rörande att se henne kliva upp på en pall för att komma åt att undersöka magen och stryka mammans huvud. Och hon var en av de få jag såg som pratade direkt med mamman.

Kanske hade hon rätt i att hindra dem att klippa för köttsåret som blev efter de trubbiga saxarna såg värre ut än de kvinnor som sprack vid förlossningen. Och apropå trubbiga verktyg, nålarna till bedövningssprutan fick bankas in. Aj! (Nu överdrev jag lite, men inte mycket. Jag har aldrig sett en så trubbig "nål".) Sen var det inte alltid att de väntade tills bedövningen hade börjat verka innan de sydde eller klippte. Ibland använde de ingen bedövning alls. Aj.

I allt detta absurda kaoset föddes totalt 4 barn under de få timmarna jag var där.
4 av 30 miljoner i år. 3 lyckliga mammor och pappor satt på betonggolv och järnbritsar på nyföddavdelningen. De visade stolt upp sina nyfödda söner och ville att vi skulle ta kort. De tackade oss som om vi hade hjälpt till att förlösa deras söner. Rörda och glada går vi mot dörren.

En besviken mamma ligger på en brits vid dörren. Hon fick en dotter. "Hon vann inte hemgiftslotteriet" förklarade Gustav (en svensk läkarstudent från KI som gör praktik i Vellore). Han har sett många besvikna föräldrar under sin obstetrikplacering här i Vellore. "Det är tragiskt att se besvikelsen i mammans ögon när man håller upp hennes nyfödda barn och hon får se att det är en dotter."
Det gör ont i hjärtat när vi går därifrån.