Ja, så började antligen semestern. Vi åkte bil upp, upp och upp till Kodai där vi bodde på ett mögligt hostel tillsammans med en mycket religiäs och smått störd indier, Vivik, som var där för att hitta sig sjalv. Typ.
"I'm doing a lot for my body, you know. I walk and eat only one plate of rice cause that's what I said I'd do when I came here. And I think you all are wonderful people. And Lord knows that. And it's all gonna change the 15th of jan cause that's when all the negative energy leaves my body and the whole world will change. And that's what I tell Mary. She has suffered a lot you know and the Lord knows that."
"So your girlfriend Mary is still in Canada and your two daughters are in Australia?"
"I don't see it like that. We are all here togeather."
"ok, but phyicaly she's in Canada."
"Yes you could say that."
Kodai blev inte helt som vi hade tankt oss. Kallt och fuktigt var det och fjall var dar men sa mycket trecking blev det inte. Kristina, jag och Helena fick oss en fin guidad dagstur (med privat fotograf och norskt bihang) medan Erik lag hemma i det mogliga hostelet och tittade pa den bedarande utsikten. Den var verkligen fantastisk!
Efter 2 dagar hade Erik inte blivit battre sa vi gick till doktorn. "Nej detta ar inte en viral sjukdom. Bra gissat men detta ar matforgiftning." sa lakaren och klappade lakarstudenterna pa huvudet. Vi tyckte inte att det stamde och da Erik inte blev battre bestamde vi oss nasta dag for att det var dags att aka tillbaka till Coimbatore dar det finns bra sjukhus och goda vanner med kontakter. Sa Erik, Kristina och Helena tog en taxi till Coimbatore medan jag satten mig pa ett cafe och jag vantade pa att nattbussen mot Chennai och Henrik skulle komma.
Nattbussen racade ner pa serpentinvagarna i morkret och jag forsokte sova medan tradkronorna svishade forbi fonstret. Det var svart for bromsarna tjot i svangarna och jag hade valdigt hog puls. Nar vi antligen var nere sattes nattens hindifilm pa i bussen. Pa hogsta volym. Efter den fick man antligen sova de resterande 8 timmarna till Chennai.
Chennai var stort och jobbigt och smutsige och jag var alldeles ensam. Sa medan min ryggsack var inlast pa Chennais billigaste och akligaste hostel spenderade jag timmarna innan Henrik skulle komma pa ayurveda massage och cafe. Sen var det antligen dags att aka till flygplatsen. Slut pa ensamheten! Efter lite forseningar
kom han antligen! Da ringde Arun. (kommer ni ihag han som ville ha pengar till sina barns privatskoleutbildning?)
"Is mr Erik there?"
"No."
"ok, bad time?"
"YES!"
I call later?"
"No! Don't call again. Bye."
Antligen kram och slut pa de 24 timmarna av ensamt resande. I Vellore fick Henrik se favoritrestaurangen, campus, akuten, kantinen, Dina och alla korna. Det var en typisk dag i Vellore med gassande varme, trafikkaos, akutenkaos, god mat, kor pa gatorna och koskit under skorna. Precis som det ska vara hemma i Vellore.
Nu sitter jag pa ett internetcafe i Varkala pa Indiens vastkust. Har finns vita strander, goda fiskar & skaldjur, surfmojligheter, delfiner, solnedgangar, turistvanlig shopping, ol, sol (antligen efter 5 veckors regn!), Kristina, Helena, en frisk Erik. Antligen! Efter 3 dagar pa sjukhus for behandling av denguefeber (lakaren i Kodai hade fel och vi ratt, sa det sa.) ar han nu uppe och gar, lite trott men botad. Har njuter vi livets goda de sista dagarna i Indien innan vi aker tillbaka Chennai och sedan Sverige. Vi fem har det valdigt bra har nere i solen och varmen men vi tycker alla att nu borjar det bli dags att aka hem. Hem till julmys, kyla, morker, sno(?), svensk mat, glogg, advent, SVT, pojk- och flickvanner och familjer.
"Jag ska springa ute i kylan!" stonar en svettig Erik medan han hanger upp den nyinkopta handduken.
"Nils far inte ga till universitetet nar jag kommer hem!" bestammer Helena.
"julmys, pa sparet, Par..." drommer Kristina
Jag och Henrik har det ju forstas lite mindre "jobbigt" har pa stranden men det ska bli harligt att komma hem och se er alla igen!
lördag 21 november 2009
fredag 13 november 2009
Mys
Det är lite vemodigt att åka ifrån Vellore men vi är peppade och tycker att det är dags för den tredje och sista etapp av resan som Helena kallar det - semestern!
"Fokuserar du inte lite väl mycket på det negativa Mina?" sa Henrik efter att ha streckläst de sista inläggen här på bloggen. Det har han nog rätt i men förklaringen är den att det är då jag har behövt skriva.
Jag har haft det otroligt bra här men det har jag kanske inte skrivit så mycket om... jag får berätta mer om allt jag inte har skrivit om när jag kommer hem. Vi fyra har det i alla fall väldigt trevligt tillsammans med fredagsmys, måndagsmys, lördagsmys, onsdagsmiddag, eftermiddagsfika på kantinen och söndagsmys. Sen myser vi på de små lokala restaurangerna med god mat, mycket mat och massor av favoriterna lassi och mangoglass. Och så kaffet. Kristina har förvånat oss alla med att vara den mest kaffeberoende. Man måste bara komma ihåg att be om ”Sir, no sugar, NO sugar, please.” Annars kan man nämligen inte känna skillnad på kaffet och ten.
Sen måste jag ju berätta om våra nya vänner. Vi har lärt känna flera av de andra studenterna på området. Vi har tex Gustaf, läkarstudent från Stockholm som gör pediatrik, gynekologi och obstetrik-placeringar i Vellore och alla de 13 trevliga, mysiga och glada norrmännen som bor i ett eget hus på campus - lyxiga Bergen House. Vi har lilla nervösa, rädda och hemlängtande men söta Din Din från Burma och den indiska studenten Prince som vi har spelat basket och Volleyboll med. Sen har vi Malaisierna James och Lien som pluggar medicin i Edinburgh. Dom följde med oss till den franska staden Pondicherry där vi blev dränkta av monsunen och min mobil dog. För att torka satt vi på caffeer och drack kaffe, åt franska baguetter, skrev vykort och läste böcker. Bara mys alltså! Hemmresan var inte lika mysig. Vi åkte lokalbuss som tog 4,5 timmar. Det funkar för oss med korta ben men Erik led nog lite där han satt inklämd mellan de raka hårda sätena. Sen regnade det hela resan och det är ganska mycket oväsen… men kul var det!
Mina och Eriks bekantskaper på akuten har ni fått höra lite om redan. Vi avslutade Vellore med middag hos Dina. Det var väldigt trevligt och efter ett tag kom Michelle som också jobbar på akuten. Han är snäll, tjock, skrattar mycket (trots att han inte hade sovit en natt på 4 dygn) och ska snart gifta sig. Vi pratade om bröllop, religion, kast, medicin, mat, Sverige och akuten. Mys.
De andra på akuten sade vi hejdå till på sjukhusets tak. De hade ordnat en ”fellowship-dinner” för alla läkarna med grillning och dans. Suresh, Dina, Pushpi och de andra läkarna sitter samlade med oss på ett av sjukhustaken där man har gjort i ordning en liten park.
”Why do we call it a fellowship-dinner Ramteek?”
“Because you named it so sir.”
”Eh… well, actually it’s because we need to get to know each other well to work better as a team. And, it’s a good excuse for a party.”
Rollerna var alltså de samma men det blev en perfekt avskedskväll med mat, musik och dans. Ni kan se bilder på Eriks blogg om ni vill. Ja, jag har sari på mig på bilderna. Dom skrattade gott åt mig som hade lite svårt att gå i allt tyg, men fint och uppskattat var det. Det hade varit roligt att få lära känna dem ännu bättre men tyvärr jobbar dem hela tiden så någon fritid att umgås på finns inte. Tur att man har facebook.
Var i Vellore finns det mest glädje?
Svar: I rum 305 och 306 på Guest house samt i slummen.
Slummområdet där Kristina och Helena har gjort sin studie heter något längt och konstigt som vi inte minns. Förra veckan åkte vi ut alla fyra för att ta kort på den första gruppen av kvinnor som intervjuades i studien. Men innan foto och fika på ”kliniken” så visade en av fältarbetarna oss runt i området. Det var en varm och underbar upplevelse. Alla barnen i området samlades runt oss för att titta, öva engelska och så vill de bli fotograferade. När man försöker ta bild på en av dom kommer alla springande och det slutade med ett skrikande och skrattande tåg som följde efter oss genom gränderna. Vi fick se deras tempel också där vi blev välsignade, fick hälsa på alla figurerna och blev målade med prick i pannan. Sen var det dags att gå tillbaka till kliniken där vi fotograferade och bjöd på kakor. Alla kvinnorna hade gjort sig så fina med blommor i håret och puder i ansiktet. Vitt eller gult… det går bra med olika färger. De var så vackra och glada! Det hela slutade med att de sprang hem och hämtade saris och smycken så att vi skulle få prova. De hade så roligt när de pyntade och klädde på oss. Ni får titta på Eriks bilder! Sen fick vi behålla armbanden och blommorna.
Det bekräftar vår uppfattning om de flesta indier (i Vellore i alla fall) – de är otroligt vänliga, gästfria och hjälpsamma.
Nu ligger jag på vårat bed-and-breakfast i Coimbatore. Armbanden är nedpackade i en kartong som ska skickas med båt till Sverige i en av Linums containrar. Vi har hälsat på Eriks familjs vänner här som de har business med och vi har blivit omhändertagna och ompysslade som gamla kära vänner vilket känns lite underligt då den ende av oss som har träffat familjen Palanasami tidigare är Erik och han har legat sjuk hela helgen. Men vi tjejer har blivit bjudna på lyxrestauranger, hemmamiddag med indiskt rödvin, tempelbesök och nu kartonger. Det var en lättnad för ni skall veta att ryggsäckarna var tunga och fulla. Nu kan här shoppas ännu mer i Kodai som blir nästa stopp! Vi har i alla fall haft en mycket skön helg här i Coimbatore och i Tirripur med god mat, vila, besök på Linum-fabrikerna och i fina affärer samt mycket mys och skratt. Mycket trevligt!
Men nu är Erik bättre så imorgon bär det av mot Kodai där det förhoppningsvis har slutat regna så att vi kan få gå lite i den vackra naturen. Sen ska jag resa själv, med nattåg, till Chennai för att möta Henrik. Det skall bli så roligt att få visa honom Vellore och akutmottagningen innan vi tillsammans åker vidare till varma Kerala där de andra väntar.
Tills nästa gång alltså! Och titta in på Eriks blogg om ni vill se lite bilder.
-------------------
Har efter påtryckning ordnat, lite sent jag vet, så att man skriva hälsning anonymt. Du kan alltså avsluta ditt medlemskap pappa.
"Fokuserar du inte lite väl mycket på det negativa Mina?" sa Henrik efter att ha streckläst de sista inläggen här på bloggen. Det har han nog rätt i men förklaringen är den att det är då jag har behövt skriva.
Jag har haft det otroligt bra här men det har jag kanske inte skrivit så mycket om... jag får berätta mer om allt jag inte har skrivit om när jag kommer hem. Vi fyra har det i alla fall väldigt trevligt tillsammans med fredagsmys, måndagsmys, lördagsmys, onsdagsmiddag, eftermiddagsfika på kantinen och söndagsmys. Sen myser vi på de små lokala restaurangerna med god mat, mycket mat och massor av favoriterna lassi och mangoglass. Och så kaffet. Kristina har förvånat oss alla med att vara den mest kaffeberoende. Man måste bara komma ihåg att be om ”Sir, no sugar, NO sugar, please.” Annars kan man nämligen inte känna skillnad på kaffet och ten.
Sen måste jag ju berätta om våra nya vänner. Vi har lärt känna flera av de andra studenterna på området. Vi har tex Gustaf, läkarstudent från Stockholm som gör pediatrik, gynekologi och obstetrik-placeringar i Vellore och alla de 13 trevliga, mysiga och glada norrmännen som bor i ett eget hus på campus - lyxiga Bergen House. Vi har lilla nervösa, rädda och hemlängtande men söta Din Din från Burma och den indiska studenten Prince som vi har spelat basket och Volleyboll med. Sen har vi Malaisierna James och Lien som pluggar medicin i Edinburgh. Dom följde med oss till den franska staden Pondicherry där vi blev dränkta av monsunen och min mobil dog. För att torka satt vi på caffeer och drack kaffe, åt franska baguetter, skrev vykort och läste böcker. Bara mys alltså! Hemmresan var inte lika mysig. Vi åkte lokalbuss som tog 4,5 timmar. Det funkar för oss med korta ben men Erik led nog lite där han satt inklämd mellan de raka hårda sätena. Sen regnade det hela resan och det är ganska mycket oväsen… men kul var det!
Mina och Eriks bekantskaper på akuten har ni fått höra lite om redan. Vi avslutade Vellore med middag hos Dina. Det var väldigt trevligt och efter ett tag kom Michelle som också jobbar på akuten. Han är snäll, tjock, skrattar mycket (trots att han inte hade sovit en natt på 4 dygn) och ska snart gifta sig. Vi pratade om bröllop, religion, kast, medicin, mat, Sverige och akuten. Mys.
De andra på akuten sade vi hejdå till på sjukhusets tak. De hade ordnat en ”fellowship-dinner” för alla läkarna med grillning och dans. Suresh, Dina, Pushpi och de andra läkarna sitter samlade med oss på ett av sjukhustaken där man har gjort i ordning en liten park.
”Why do we call it a fellowship-dinner Ramteek?”
“Because you named it so sir.”
”Eh… well, actually it’s because we need to get to know each other well to work better as a team. And, it’s a good excuse for a party.”
Rollerna var alltså de samma men det blev en perfekt avskedskväll med mat, musik och dans. Ni kan se bilder på Eriks blogg om ni vill. Ja, jag har sari på mig på bilderna. Dom skrattade gott åt mig som hade lite svårt att gå i allt tyg, men fint och uppskattat var det. Det hade varit roligt att få lära känna dem ännu bättre men tyvärr jobbar dem hela tiden så någon fritid att umgås på finns inte. Tur att man har facebook.
Var i Vellore finns det mest glädje?
Svar: I rum 305 och 306 på Guest house samt i slummen.
Slummområdet där Kristina och Helena har gjort sin studie heter något längt och konstigt som vi inte minns. Förra veckan åkte vi ut alla fyra för att ta kort på den första gruppen av kvinnor som intervjuades i studien. Men innan foto och fika på ”kliniken” så visade en av fältarbetarna oss runt i området. Det var en varm och underbar upplevelse. Alla barnen i området samlades runt oss för att titta, öva engelska och så vill de bli fotograferade. När man försöker ta bild på en av dom kommer alla springande och det slutade med ett skrikande och skrattande tåg som följde efter oss genom gränderna. Vi fick se deras tempel också där vi blev välsignade, fick hälsa på alla figurerna och blev målade med prick i pannan. Sen var det dags att gå tillbaka till kliniken där vi fotograferade och bjöd på kakor. Alla kvinnorna hade gjort sig så fina med blommor i håret och puder i ansiktet. Vitt eller gult… det går bra med olika färger. De var så vackra och glada! Det hela slutade med att de sprang hem och hämtade saris och smycken så att vi skulle få prova. De hade så roligt när de pyntade och klädde på oss. Ni får titta på Eriks bilder! Sen fick vi behålla armbanden och blommorna.
Det bekräftar vår uppfattning om de flesta indier (i Vellore i alla fall) – de är otroligt vänliga, gästfria och hjälpsamma.
Nu ligger jag på vårat bed-and-breakfast i Coimbatore. Armbanden är nedpackade i en kartong som ska skickas med båt till Sverige i en av Linums containrar. Vi har hälsat på Eriks familjs vänner här som de har business med och vi har blivit omhändertagna och ompysslade som gamla kära vänner vilket känns lite underligt då den ende av oss som har träffat familjen Palanasami tidigare är Erik och han har legat sjuk hela helgen. Men vi tjejer har blivit bjudna på lyxrestauranger, hemmamiddag med indiskt rödvin, tempelbesök och nu kartonger. Det var en lättnad för ni skall veta att ryggsäckarna var tunga och fulla. Nu kan här shoppas ännu mer i Kodai som blir nästa stopp! Vi har i alla fall haft en mycket skön helg här i Coimbatore och i Tirripur med god mat, vila, besök på Linum-fabrikerna och i fina affärer samt mycket mys och skratt. Mycket trevligt!
Men nu är Erik bättre så imorgon bär det av mot Kodai där det förhoppningsvis har slutat regna så att vi kan få gå lite i den vackra naturen. Sen ska jag resa själv, med nattåg, till Chennai för att möta Henrik. Det skall bli så roligt att få visa honom Vellore och akutmottagningen innan vi tillsammans åker vidare till varma Kerala där de andra väntar.
Tills nästa gång alltså! Och titta in på Eriks blogg om ni vill se lite bilder.
-------------------
Har efter påtryckning ordnat, lite sent jag vet, så att man skriva hälsning anonymt. Du kan alltså avsluta ditt medlemskap pappa.
måndag 9 november 2009
Blandade känslor
Det är sista veckan i Vellore och det är dags att sammanfatta tiden på CMC's akutmottagning. Hur sammanfattar man fyra veckor av andras elände och olyckor?
Jag vet inte hur jag ska börja.
Första dagen var allt kaos. Jag stod i vägen för någon hela tiden, jag förstod inte vad dom sa och i journalerna (av det som var läsbart över huvudtaget) stod bara förkortningar och läkemedelsnamn som jag inte kände igen.
AFI, K/C/O, CLD, URI, LRI, DM, HTN, C/O, H/O, Imp, COPD, CICS, OPD, DCLD, GCS, NS, RTA, CRF, AGE, LVD, DVT, Abd, SMH, ASF, UGI, ABG osv.
Efter att en av läkarna hade förklarat någon av alla dessa förkortningar frågar han
"Do you know what NDP means?"
"No..."
"Neel down and pray. It means there is nothing more to do. A good one to know."
Vi har alltså varit fyra veckor på A&E (= accident and emergency) och även om det har fortsatt att vara mer eller mindre kaosartat så började det redan andra veckan att kännas mindre konstigt att vara där. Det flöt liksom på. Vi börjar varje dag med att beta av mittengången där de stabila patienterna ligger tett-i-tett i väntan på att bli inlagda eller åka hem. Sen är det som oftast dags för class med föreläsning och sedan går vi igenom R1 (den mest akuta akutavdelningen) och R2 (den lite mindre akuta). Mellan fallen pratar vi med läkare, sjuksköterskor, patienter, anhöriga och städare.
Det spelar ingen roll hur stressade och överarbetade dessa människor har varit, dom har alltid tagit sig tid att förklara, översätta och lära ut när vi kommer med våra frågor. Så vi är väldigt glada och tacksamma, Erik och jag, för att vi har fått vara med, lära och se så mycket. Med tiden har vi blivit lite kaxigare också. Nu tvekar vi inte längre om att få "öva" att sätta nålar och katetrar på dessa akut sjuka människor. Det finns dock alltid hjälp i närheten som kan ta över. Tryggt.
Vissa stunder går det nästan långsamt, det finns tid och allt är under kontroll. Andra gånger går det jäkligt snabbt; TUUUUUUUUUUUUUT Arest-larmet går och alla vet precis vad de skall göra. Patienten glider förbi mig som på ett rullande band. Anamnes och kvitto på betalning från anhöriga dokumenteras samtidigt som blodtryck, nålar, blodprover, artärgaser, auskultation, dropp, intubering och syrgas bara sker framför mig.
De är på det stora hela jäkligt effektiva här även om läkarna får gör allt som man i Sverige låter undersköterskorna göra. Oftast är det inte så hetsigt utan trots att det är överfullt finns där tid för undervisning och småprat personalen emellan.
Men så...
"Stop! No, I don't do anything before you pay the admission fee."
Disskusion på tamil.
"They want money." Suck från läkarna och nästa patient får uppmärksamheten.
Här betalar patienterna allt. Dropp, läkemedel, nålar, röntgen, allt. Har man inte råd finns det alternativ: Gå till ett statligt sjukhus, CMC's fattigfond, tigga från släktingar och vänner, ta ett lån eller gå hem.
Vi har sett alla alternativen.
"Thank you for good treatment."
"Oh, but I didn't do anything for your father. I'm just a student doing a study here. That's why I looked in the medical records."
"Yes... but thank you. What's your name ma'am?"
"Mina"
"Mina? Really? That's an Indian name!"
"I know. People tell me that all the time."
"Where are you from?"
"Sweden."
"Dollars in Sweden...?"
"Eh... no, kroner. I have to go and do my job now. It was nice meeting you. I hope your father gets better soon. Bye."
Det som börjar som ett trevligt samtal slutar med att jag smiter iväg för jag förstår att den här mannen fiskar efter pengar. Det sker igen. Borde jag betala? Jag har ju råd, det handlade garanterat inte om mycket. En utekväll i linköping mot lite medicin och en frisk man i Indien...
Nej, jag kan inte. Inte nu heller. För att slippa säga nej smiter jag iväg. Det känns lite lättare att inte behöva höra frågan.
"Mina, folk kommer inte hit för att umgås och träffa människor. De kommer hit för att de är i en jävligt utsatt situation."
Du har rätt Erik. Men ingen av oss vill sluta beröras och ett samtal kanske kan hjälpa lite gran. (Om inte hjälper det oss.) Det är så få gånger som anhöriga får uppmärksamhet här. De står oftast oroliga, tysta, rädda, bredvid sina sjuka släktingar och gör sådant som undersköterskorna gör hemma i Sverige: tvättar, matar och följer på toaletten. Därför småpratar vi och ber om lov att få se i deras journaler, lyssna på hjärtan och lungor, även om vi vet att de inte har något att säga till om. Oftast förstår de inte vad vi säger men ler och vaggar på huvudet.
Men ibland blir det väldigt konstigt och jobbigt...
"Please doctor, please, do something!"
"I'm sorry, I am just a student, I can't help your mother."
"Please, I have never seen her suffer like this. What is hapening to her? Please!"
"I'm sorry..."
Jothi är kanske 17 år hon står vid sin mammas säng på R1. Tillsammans med sin syster och mig försöker hon hålla fast mamman som har kramper, är mycket orolig, jämrar sig och försöker ta sig loss från slangar, sängen och syrgasmasken. Det känns hemskt att anhöriga ska behöva göra de här jobben och som vanligt har ingen tid att förklara.
Dina sa "don't tell only horror stories about this place, tell them about the good that we do too." Ja, det görs otroligt mycket bra här men idag vill jag berätta om eländet för, för mig var det en absurd cirkus inne på R1 idag. Det var nog inte en extraordinärt stressig dag, det var nog bara en typisk stressig vanlig dag med tre dödsfall på ett par timmar på 7 sängplatser. Men jag är inte van vid sånt här! I ett par timmar stod jag där och dokumenterade fall medan det vällde in patienter och det kändes som om det dog folk runt mig hela tiden och jag kan mest stå bredvid och försöka att inte vara i vägen. Hela R1 var knökfullt och de flesta hade anfall av olika slag. Det var alltså kaos. Dessutom var alla respiratorer upptagna så i väntan på att en anhörig kan komma och pumpa för hand får en sjuksköterska och jag göra detta. Det var några overkligt, spännande, hemska, tragiska men lärorikta timmar idag.
Mumtaz 30 år, blek och akut sjuk i sepsis, får sista sängplatsen med monitor på R1. Man måste ta blodprov innan man ger antibiotika och syrgas och stackars Mumtaz är trött. Hennes mamma är stressad och får en utskällning av läkaren när hon missar att hindra sängen att slå i kylskåpet med läkemedel. Det gick bra, inget ramlade i golvet och Mumtaz kopplas upp till monitorn. Dr Ashwin håller på att ordna med blodprov för odling (ensteril process) då dörren öppnas och en ny patient kommer in.
"No space."
"But it's MI, sir." (hjärtinfarkt)
"Go to R2. No monitors here."
Sjuksköterskan suckar, rullar ut hjärtinfarkten och Dr. Ashwin återgår till blodproverna.
Mannen som hade Mumtaz's monitor innan henne har rullats ut precis innan. Han hade varit väldigt sjuk i en vecka och prognosen var dålig så familjen bestämde sig för att ta med honom hem. "Bad prognosis, so the relatives decided not to waste anymore money" berättar intern-läkaren medan han kopplar bort respiratorn.
När någon dött framför ögonen på en har jag och Erik känt att det varit läge för en kaffe-paus. Ibland måste man tänka lite... Traditionen började med Bob. Vi kallade honom så. Han var första dödsfallet vi var med om. Vi skålade för Bob med pappersmuggar och kaffe i kaoset utanför akutmottagningen.
"To Bob!"
Mumtaz kom alltså till R1 efter dagens första kaffepaus.
Dr Ashwin är av någon anledning ensam läkare på R1 idag och han har mycket att göra. Var var vi? Jo, akut sepsis-sjuka Mumtaz har lite bråttom att få sin antibiotika men innan blodprovet hunnits tas kommer nästa patient.
"Yes...?!"
"He is not responding sir."
Dr Ashwin tar av sig handskarna och skyndar fram till patienten på britsen. Han är ung och ligger helt stilla.
"No breathing ma'am! There is no breathing."
Nu går det undan. Plats runt sängen ordnas. Jag står i vägen. El-shock förbereds, jag flyttar på mig, på med plattorna och... en rak linje syns. Det blir tyst. Sjuksköterskan ser frågande på Dr Ashwin.
"That's it."
Tystnad... En ung man kommer inspringande, ser oroligt mellan brits och läkare medan han säger något på tamil. Dr Ashwin svarar, mannen ger ifrån sig ett tjut, sjunker ner på golvet.
"Nothing more to do. Put a blanket over him."
I samma ögonblick fontän-spyr plötsligt mannen i sängen bredvid den avlidna. Dr Ashwin hoppar undan medan anhörig till den spyende(han har seizures) försöker torka och mannen på golvet reser sig så att hans döda släkting kan rullas bort från fontänen.
"Agh. Bag, sister!"
Sjuksköterskan försöker rulla in britsen med den avlidna längst in i rummet där han inte är i vägen men det finns ingen plats så han får stå i splinting room i stället.
En av de snälla sjuksköterskorna som hjälper till att binda fast en annan patient med kramper säger "You are lost, aren't you Mina?".
Jepp, det här känns overkligt.
Dr Ashwin går tillbaka till Mumtaz's blododling och jag går och hämtar Erik. Dags för lunch.
Efter lunch rullas ytterligare en brits med ett livlöst lakan ut. Det ösregnar ute så britsen får stå under tak vid triagen mitt bland alla patienter och anhöriga medan man väntar på att en ambulans ska backa sig fram mellan alla paraplyn och köra hem den avlidna till sin familj.
Jag går in igen. Dr Ashwin antecknar i en journal när en av de andra läkarna kommer in och undar hur det går.
"It's just seizures and sepsis here. Hyperglycemic seizure, hyponatremia siezures, infectious seizures, unknown siezures... Seizure-day!"
"So, Mina, medicine is a field of interest. How do you feel about emergency medicine?"
"Mixed feeling..."
Jag vet inte hur jag ska börja.
Första dagen var allt kaos. Jag stod i vägen för någon hela tiden, jag förstod inte vad dom sa och i journalerna (av det som var läsbart över huvudtaget) stod bara förkortningar och läkemedelsnamn som jag inte kände igen.
AFI, K/C/O, CLD, URI, LRI, DM, HTN, C/O, H/O, Imp, COPD, CICS, OPD, DCLD, GCS, NS, RTA, CRF, AGE, LVD, DVT, Abd, SMH, ASF, UGI, ABG osv.
Efter att en av läkarna hade förklarat någon av alla dessa förkortningar frågar han
"Do you know what NDP means?"
"No..."
"Neel down and pray. It means there is nothing more to do. A good one to know."
Vi har alltså varit fyra veckor på A&E (= accident and emergency) och även om det har fortsatt att vara mer eller mindre kaosartat så började det redan andra veckan att kännas mindre konstigt att vara där. Det flöt liksom på. Vi börjar varje dag med att beta av mittengången där de stabila patienterna ligger tett-i-tett i väntan på att bli inlagda eller åka hem. Sen är det som oftast dags för class med föreläsning och sedan går vi igenom R1 (den mest akuta akutavdelningen) och R2 (den lite mindre akuta). Mellan fallen pratar vi med läkare, sjuksköterskor, patienter, anhöriga och städare.
Det spelar ingen roll hur stressade och överarbetade dessa människor har varit, dom har alltid tagit sig tid att förklara, översätta och lära ut när vi kommer med våra frågor. Så vi är väldigt glada och tacksamma, Erik och jag, för att vi har fått vara med, lära och se så mycket. Med tiden har vi blivit lite kaxigare också. Nu tvekar vi inte längre om att få "öva" att sätta nålar och katetrar på dessa akut sjuka människor. Det finns dock alltid hjälp i närheten som kan ta över. Tryggt.
Vissa stunder går det nästan långsamt, det finns tid och allt är under kontroll. Andra gånger går det jäkligt snabbt; TUUUUUUUUUUUUUT Arest-larmet går och alla vet precis vad de skall göra. Patienten glider förbi mig som på ett rullande band. Anamnes och kvitto på betalning från anhöriga dokumenteras samtidigt som blodtryck, nålar, blodprover, artärgaser, auskultation, dropp, intubering och syrgas bara sker framför mig.
De är på det stora hela jäkligt effektiva här även om läkarna får gör allt som man i Sverige låter undersköterskorna göra. Oftast är det inte så hetsigt utan trots att det är överfullt finns där tid för undervisning och småprat personalen emellan.
Men så...
"Stop! No, I don't do anything before you pay the admission fee."
Disskusion på tamil.
"They want money." Suck från läkarna och nästa patient får uppmärksamheten.
Här betalar patienterna allt. Dropp, läkemedel, nålar, röntgen, allt. Har man inte råd finns det alternativ: Gå till ett statligt sjukhus, CMC's fattigfond, tigga från släktingar och vänner, ta ett lån eller gå hem.
Vi har sett alla alternativen.
"Thank you for good treatment."
"Oh, but I didn't do anything for your father. I'm just a student doing a study here. That's why I looked in the medical records."
"Yes... but thank you. What's your name ma'am?"
"Mina"
"Mina? Really? That's an Indian name!"
"I know. People tell me that all the time."
"Where are you from?"
"Sweden."
"Dollars in Sweden...?"
"Eh... no, kroner. I have to go and do my job now. It was nice meeting you. I hope your father gets better soon. Bye."
Det som börjar som ett trevligt samtal slutar med att jag smiter iväg för jag förstår att den här mannen fiskar efter pengar. Det sker igen. Borde jag betala? Jag har ju råd, det handlade garanterat inte om mycket. En utekväll i linköping mot lite medicin och en frisk man i Indien...
Nej, jag kan inte. Inte nu heller. För att slippa säga nej smiter jag iväg. Det känns lite lättare att inte behöva höra frågan.
"Mina, folk kommer inte hit för att umgås och träffa människor. De kommer hit för att de är i en jävligt utsatt situation."
Du har rätt Erik. Men ingen av oss vill sluta beröras och ett samtal kanske kan hjälpa lite gran. (Om inte hjälper det oss.) Det är så få gånger som anhöriga får uppmärksamhet här. De står oftast oroliga, tysta, rädda, bredvid sina sjuka släktingar och gör sådant som undersköterskorna gör hemma i Sverige: tvättar, matar och följer på toaletten. Därför småpratar vi och ber om lov att få se i deras journaler, lyssna på hjärtan och lungor, även om vi vet att de inte har något att säga till om. Oftast förstår de inte vad vi säger men ler och vaggar på huvudet.
Men ibland blir det väldigt konstigt och jobbigt...
"Please doctor, please, do something!"
"I'm sorry, I am just a student, I can't help your mother."
"Please, I have never seen her suffer like this. What is hapening to her? Please!"
"I'm sorry..."
Jothi är kanske 17 år hon står vid sin mammas säng på R1. Tillsammans med sin syster och mig försöker hon hålla fast mamman som har kramper, är mycket orolig, jämrar sig och försöker ta sig loss från slangar, sängen och syrgasmasken. Det känns hemskt att anhöriga ska behöva göra de här jobben och som vanligt har ingen tid att förklara.
Dina sa "don't tell only horror stories about this place, tell them about the good that we do too." Ja, det görs otroligt mycket bra här men idag vill jag berätta om eländet för, för mig var det en absurd cirkus inne på R1 idag. Det var nog inte en extraordinärt stressig dag, det var nog bara en typisk stressig vanlig dag med tre dödsfall på ett par timmar på 7 sängplatser. Men jag är inte van vid sånt här! I ett par timmar stod jag där och dokumenterade fall medan det vällde in patienter och det kändes som om det dog folk runt mig hela tiden och jag kan mest stå bredvid och försöka att inte vara i vägen. Hela R1 var knökfullt och de flesta hade anfall av olika slag. Det var alltså kaos. Dessutom var alla respiratorer upptagna så i väntan på att en anhörig kan komma och pumpa för hand får en sjuksköterska och jag göra detta. Det var några overkligt, spännande, hemska, tragiska men lärorikta timmar idag.
Mumtaz 30 år, blek och akut sjuk i sepsis, får sista sängplatsen med monitor på R1. Man måste ta blodprov innan man ger antibiotika och syrgas och stackars Mumtaz är trött. Hennes mamma är stressad och får en utskällning av läkaren när hon missar att hindra sängen att slå i kylskåpet med läkemedel. Det gick bra, inget ramlade i golvet och Mumtaz kopplas upp till monitorn. Dr Ashwin håller på att ordna med blodprov för odling (ensteril process) då dörren öppnas och en ny patient kommer in.
"No space."
"But it's MI, sir." (hjärtinfarkt)
"Go to R2. No monitors here."
Sjuksköterskan suckar, rullar ut hjärtinfarkten och Dr. Ashwin återgår till blodproverna.
Mannen som hade Mumtaz's monitor innan henne har rullats ut precis innan. Han hade varit väldigt sjuk i en vecka och prognosen var dålig så familjen bestämde sig för att ta med honom hem. "Bad prognosis, so the relatives decided not to waste anymore money" berättar intern-läkaren medan han kopplar bort respiratorn.
När någon dött framför ögonen på en har jag och Erik känt att det varit läge för en kaffe-paus. Ibland måste man tänka lite... Traditionen började med Bob. Vi kallade honom så. Han var första dödsfallet vi var med om. Vi skålade för Bob med pappersmuggar och kaffe i kaoset utanför akutmottagningen.
"To Bob!"
Mumtaz kom alltså till R1 efter dagens första kaffepaus.
Dr Ashwin är av någon anledning ensam läkare på R1 idag och han har mycket att göra. Var var vi? Jo, akut sepsis-sjuka Mumtaz har lite bråttom att få sin antibiotika men innan blodprovet hunnits tas kommer nästa patient.
"Yes...?!"
"He is not responding sir."
Dr Ashwin tar av sig handskarna och skyndar fram till patienten på britsen. Han är ung och ligger helt stilla.
"No breathing ma'am! There is no breathing."
Nu går det undan. Plats runt sängen ordnas. Jag står i vägen. El-shock förbereds, jag flyttar på mig, på med plattorna och... en rak linje syns. Det blir tyst. Sjuksköterskan ser frågande på Dr Ashwin.
"That's it."
Tystnad... En ung man kommer inspringande, ser oroligt mellan brits och läkare medan han säger något på tamil. Dr Ashwin svarar, mannen ger ifrån sig ett tjut, sjunker ner på golvet.
"Nothing more to do. Put a blanket over him."
I samma ögonblick fontän-spyr plötsligt mannen i sängen bredvid den avlidna. Dr Ashwin hoppar undan medan anhörig till den spyende(han har seizures) försöker torka och mannen på golvet reser sig så att hans döda släkting kan rullas bort från fontänen.
"Agh. Bag, sister!"
Sjuksköterskan försöker rulla in britsen med den avlidna längst in i rummet där han inte är i vägen men det finns ingen plats så han får stå i splinting room i stället.
En av de snälla sjuksköterskorna som hjälper till att binda fast en annan patient med kramper säger "You are lost, aren't you Mina?".
Jepp, det här känns overkligt.
Dr Ashwin går tillbaka till Mumtaz's blododling och jag går och hämtar Erik. Dags för lunch.
Efter lunch rullas ytterligare en brits med ett livlöst lakan ut. Det ösregnar ute så britsen får stå under tak vid triagen mitt bland alla patienter och anhöriga medan man väntar på att en ambulans ska backa sig fram mellan alla paraplyn och köra hem den avlidna till sin familj.
Jag går in igen. Dr Ashwin antecknar i en journal när en av de andra läkarna kommer in och undar hur det går.
"It's just seizures and sepsis here. Hyperglycemic seizure, hyponatremia siezures, infectious seizures, unknown siezures... Seizure-day!"
"So, Mina, medicine is a field of interest. How do you feel about emergency medicine?"
"Mixed feeling..."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
