Ja, som ni kanske sett kom det två långa inlägg på kort tid nu. Det är för att jag har legat vågrätt i 3 dagar, magsjuk, med massa tid att tänka. Vi har varit lite skraltiga alla fyra på var sitt sätt: Helena fick en infektion i ögonen, Kristina är inne på sin andra förkylningsomgång med halsont och Erik stack sig på foten när vi badade i Mamallapuram och har haltat lite. Nu är det dock bättre med oss alla så nya friska tag på akuten i veckan som kommer och färre blogginlägg.
Hoppas att ni har det bra där hemma!
lördag 31 oktober 2009
Vardag
Suresh visar oss sin samling av VIPs på akutmottagningen. Det är en hylla med förpackningar innehållande olika giftiga ämnen samt glasburkar med ormar, skorpioner och andra kryp simmande i sprit. Dessa VIPs är viktiga därför att de ger oss så många patienter förklarar han. Det är bra att ha dem representerade då anhöriga till patienten kan peka ut den skyldiga och läkarna vet då mer om det förväntade sjukdomsförloppet.
Det är spännande och mycket lärorikt på akuten.
Vi; Helena, Kristina, Mina och Erika, nej förlåt Erik menar jag, har nu kommit in i vardagen här. På dagarna pysslar vi med våra projekt och på kvällarna äter vi middag, spelar basket eller volleyboll med indiska läkarstudenter, tittar på film eller hänger i Bergen House med de 13 trevliga norrmännen från Bergen. Vi har det på det stora hela ganska mysigt. Men... det var det här med projekten... "det blir aldrig som man tänkt sig" sa Kristina klokt. Och det blir det aldrig. Projekt blir det och någon form av resultat blir det nog också men så bra resultat som vi hoppats blir det nog inte.
Helena och Kristina skriver projekt om "soldis"- dvs solsterilisering av vatten i PET-flaskor. Det skall bli en kvalitativ studie i slummen här med intervjuer och fokusgrupper. Spännande! Problemet är att de är smått övergivna av sin svenska handledare och nu kom sydvästmonsunen så hela slummen är översvämmad. Ingen har alltså tid att diskutera när deras hus håller på att flyta bort. Vi hoppas att det torkar upp snart och att nästa skyfall är mildare.
Erik och jag sliter med att vi inte får diagnoser på alla våra patienter. Vi får många BAS-positiva (se förklaring längst ner) men om vi inte har någon slutdiagnos har vi inget att jämföra med och hela projektet faller alltså. Lösningen blir att våran svenska handledare får ställa diagnoser i efterhand utifrån de fakta vi kan samla in på plats. Minst sagt svajigt.
Men vi trivs på akuten! Sjuksköterskorna ler mest men läkarna skrattar mest. Varje morgon kl 8 (indisk tidsuppfattning) är det rond. Då är det meningen att jag och Erik skall vara med men det blir inte så ofta. För det första vet man aldrig när och var ronden startar. För det andra är där inte fler läkare än nödvändigt (om inte någon av cheferna är med - då jäklar är det uppslutning.) vilket gör att det kan vara svårt att urskilja dom i mängden. Det är förståeligt att de inte är med om de inte måste för som regel har de nog att göra. Efter ronden är det "class". Då samlas alla (nästan) intern-läkare i konferansrummet och någon presenterar ett fall de har varit med om den senaste tiden på akuten som de tycker är intressant eller lärorikt. Erik och jag sitter försöker hänga med medan Dina, som är en av de tre cheferna, kommenderar ut frågor.
"What would you duou?" (läses som en amerikansk R'n'B stjärna skulle uttala det. tex 10 sekunder in i City High's "What would you do?" Youtube!)
"Helluou (Hon har studerat 5 år i Austrlien och har en mystisk indisk-australiensisk accent), your patien is dying!"
"eh... I'll give som fluid and oxygen..."
"It's not working sweetheart. Karthik, what would you duou?"
Dom här lektionerna lär vi oss massor på och vi börjar känna oss som två i gänget. Nästan. Det är bara att vi tänker inte helt som dom. Det som skiljer är ekonomin. Igen. Vi är vana vid helt andra resurser medan man här måste tänka på att minimera kostnaderna för patienten som sen måste betala. Jag ska berätta mer om det här en annan gång för det finns så mycket att säga. Så mycket hemskt.
Mellan letandet efter passande patienter till vår studie får jag och Erik vara med på allt som sker. Titta på när man intuberar, tvättar ett brutet ben, sätter (eller övar på att sätta) central venkateter och annat smått och gott som ni färdiga läkare där hemma säkert tycker är vardagsmat men som jag och Erik tycker är mycket spännande.
Dina är en speciell dam. Hon är som en västerländsk kvinna ska vara en karriärkvinna med driv och initiativ men, hon har inget av det en indisk kvinna ska ha - dvs man och barn. Hon har varit gift men efter fem månaders problem skiljde hon sig. "It's still in court" berättar hon med en suck. Det var pga detta som hon åkte till Australien för att skaffa sig en tredje specialisering: akutläkare. "I was sick of doing open heart surgery. In the end I worked like a robot." Nu är hon tillbaka i Indien för att bidra. Här behövs jag, säger hon och nickar mot kaoset i mittengången på akutmottagningen. Och hon behövs verkligen. På flera sätt. Hon behövs som kunnig läkare med erfarenhet, som en hård men bra chef, som en chef som har sett andra arbetsförhållanden än de indiska, hon behövs som kvinnlig förebild och hon behövs för hon vill förända och förbättra. Än så länge i alla fall.
Det verkar som om så många är trötta här. Det oändliga flödet av patienter och bristen på plats och pengar... vem orkar med det i längden? Intern-läkarna jobbar ju dygnet runt som jag berättat om tidigare så jag förstår om dom flyr så fort dom är klara med sin utbildning, men detta har resulterat i att det bara finns relativt unga läkare och de tre cheferna kvar på akuten. Jag har undrat var alla erfarna läkare över 40 är. "It's a brain drain" svarar Dina och suckar.
Dina har bett oss om en tjänst. Hon vill att vi skall fota och filma akutmottagningen för att kunna visa alla där hemma hur mycket man faktiskt åstadkommer här med så små resurser. Visst är här kaotiskt och överfullt och blodigt och slitet och stojigt och underbemannat men ändå gör man ett otroligt jobb. "So go home and show them that it's not all misery and bad here. Show them all the good work we do so that they don't get scared but want to come here and work with us."
Förhoppningsvis kan jag visa er filmer och bilder av en del av allt vi ser hr när jag kommer hem.
------------------------------
BAS-positiv= man har ett systoliskt Blodtryck under 90 mmHg, en Andningsfrekvens över 30 andetag per minut och en Saturation på mindre än 90%.
Det är spännande och mycket lärorikt på akuten.
Vi; Helena, Kristina, Mina och Erika, nej förlåt Erik menar jag, har nu kommit in i vardagen här. På dagarna pysslar vi med våra projekt och på kvällarna äter vi middag, spelar basket eller volleyboll med indiska läkarstudenter, tittar på film eller hänger i Bergen House med de 13 trevliga norrmännen från Bergen. Vi har det på det stora hela ganska mysigt. Men... det var det här med projekten... "det blir aldrig som man tänkt sig" sa Kristina klokt. Och det blir det aldrig. Projekt blir det och någon form av resultat blir det nog också men så bra resultat som vi hoppats blir det nog inte.
Helena och Kristina skriver projekt om "soldis"- dvs solsterilisering av vatten i PET-flaskor. Det skall bli en kvalitativ studie i slummen här med intervjuer och fokusgrupper. Spännande! Problemet är att de är smått övergivna av sin svenska handledare och nu kom sydvästmonsunen så hela slummen är översvämmad. Ingen har alltså tid att diskutera när deras hus håller på att flyta bort. Vi hoppas att det torkar upp snart och att nästa skyfall är mildare.
Erik och jag sliter med att vi inte får diagnoser på alla våra patienter. Vi får många BAS-positiva (se förklaring längst ner) men om vi inte har någon slutdiagnos har vi inget att jämföra med och hela projektet faller alltså. Lösningen blir att våran svenska handledare får ställa diagnoser i efterhand utifrån de fakta vi kan samla in på plats. Minst sagt svajigt.
Men vi trivs på akuten! Sjuksköterskorna ler mest men läkarna skrattar mest. Varje morgon kl 8 (indisk tidsuppfattning) är det rond. Då är det meningen att jag och Erik skall vara med men det blir inte så ofta. För det första vet man aldrig när och var ronden startar. För det andra är där inte fler läkare än nödvändigt (om inte någon av cheferna är med - då jäklar är det uppslutning.) vilket gör att det kan vara svårt att urskilja dom i mängden. Det är förståeligt att de inte är med om de inte måste för som regel har de nog att göra. Efter ronden är det "class". Då samlas alla (nästan) intern-läkare i konferansrummet och någon presenterar ett fall de har varit med om den senaste tiden på akuten som de tycker är intressant eller lärorikt. Erik och jag sitter försöker hänga med medan Dina, som är en av de tre cheferna, kommenderar ut frågor.
"What would you duou?" (läses som en amerikansk R'n'B stjärna skulle uttala det. tex 10 sekunder in i City High's "What would you do?" Youtube!)
"Helluou (Hon har studerat 5 år i Austrlien och har en mystisk indisk-australiensisk accent), your patien is dying!"
"eh... I'll give som fluid and oxygen..."
"It's not working sweetheart. Karthik, what would you duou?"
Dom här lektionerna lär vi oss massor på och vi börjar känna oss som två i gänget. Nästan. Det är bara att vi tänker inte helt som dom. Det som skiljer är ekonomin. Igen. Vi är vana vid helt andra resurser medan man här måste tänka på att minimera kostnaderna för patienten som sen måste betala. Jag ska berätta mer om det här en annan gång för det finns så mycket att säga. Så mycket hemskt.
Mellan letandet efter passande patienter till vår studie får jag och Erik vara med på allt som sker. Titta på när man intuberar, tvättar ett brutet ben, sätter (eller övar på att sätta) central venkateter och annat smått och gott som ni färdiga läkare där hemma säkert tycker är vardagsmat men som jag och Erik tycker är mycket spännande.
Dina är en speciell dam. Hon är som en västerländsk kvinna ska vara en karriärkvinna med driv och initiativ men, hon har inget av det en indisk kvinna ska ha - dvs man och barn. Hon har varit gift men efter fem månaders problem skiljde hon sig. "It's still in court" berättar hon med en suck. Det var pga detta som hon åkte till Australien för att skaffa sig en tredje specialisering: akutläkare. "I was sick of doing open heart surgery. In the end I worked like a robot." Nu är hon tillbaka i Indien för att bidra. Här behövs jag, säger hon och nickar mot kaoset i mittengången på akutmottagningen. Och hon behövs verkligen. På flera sätt. Hon behövs som kunnig läkare med erfarenhet, som en hård men bra chef, som en chef som har sett andra arbetsförhållanden än de indiska, hon behövs som kvinnlig förebild och hon behövs för hon vill förända och förbättra. Än så länge i alla fall.
Det verkar som om så många är trötta här. Det oändliga flödet av patienter och bristen på plats och pengar... vem orkar med det i längden? Intern-läkarna jobbar ju dygnet runt som jag berättat om tidigare så jag förstår om dom flyr så fort dom är klara med sin utbildning, men detta har resulterat i att det bara finns relativt unga läkare och de tre cheferna kvar på akuten. Jag har undrat var alla erfarna läkare över 40 är. "It's a brain drain" svarar Dina och suckar.
Dina har bett oss om en tjänst. Hon vill att vi skall fota och filma akutmottagningen för att kunna visa alla där hemma hur mycket man faktiskt åstadkommer här med så små resurser. Visst är här kaotiskt och överfullt och blodigt och slitet och stojigt och underbemannat men ändå gör man ett otroligt jobb. "So go home and show them that it's not all misery and bad here. Show them all the good work we do so that they don't get scared but want to come here and work with us."
Förhoppningsvis kan jag visa er filmer och bilder av en del av allt vi ser hr när jag kommer hem.
------------------------------
BAS-positiv= man har ett systoliskt Blodtryck under 90 mmHg, en Andningsfrekvens över 30 andetag per minut och en Saturation på mindre än 90%.
fredag 30 oktober 2009
"We are very poor"
Det är nu två veckor sedan globalmedicin-kursen avslutades och de andra 18 har rest ifrån Vellore, bara jag, Kristina, Helena och Erik är kvar. Jag vet inte om ni har läst Eriks blogg men vi har nu ingått ett skenäktenskap för att kunna dela rum. Smidigt.
Första helgen i frihet (från schemalagd gruppresa) åkte vi till Bangalor. Det är en stor IT-stad med höghus, restauranger, affärer med prislappar och nästan inga kor. Det finns inget att direkt titta på i Bangalor, utan förutsatt att man har pengar så är huvudsysslorna där shopping och att äta västerländsk mat. Så det gjorde vi. Är man indier åker man antagligen till Bangalor för att jobba för det finns även pengar att tjäna. Vi var också på ett av museerna i staden. Det kostade 4 Rs (ca 50 öre) att komma in och alla skyltar var på hindi men statyerna var fina.
Bangalor kändes först inte som Indien. Visst finns rickshaws och tempel över allt men folk har "vanliga" kläder på sig och det spelas "vanlig" västerländsk populärmusik i affärerna. På gatorna kan man se unga par gå hand i hand medan de undrar om de skall äta på McDonalds eller Kentucky fried chicken. Vi njöt av "vanliga" caffe latte och av billig shopping men kände oss ganska smutsiga och malplacerade jämfört med alla piffiga, fräscha, moderna människor där vi gick i våra indiska kläder och otvättade hår. Det fanns ingen dusch på "hotellet" - vi är ju trots allt i Indien.
Efter en lång dags shopping och fikande var det dags för middag på en restaurang med västerländsk mat. Så gott! Vi njöt. Sen tänkte Helena, Kristina och jag gå och sätta oss någon stans för att ta ett glas eller en kopp drickbart. Men det var lättare sagt än gjort. Här stänger nämligen allt kl 23.30 och att gå enbart tjejer ute på kvällen var inte bara trevligt. Vi hittade inget som passade - trots att Bangalor skall ha de bästa uteställena i hela Indien- så tillslut satte vi oss på ett kafé och tog en flaska vatten då inget av det vi ville ha på menyn fanns. - Ja just det, vi är ju i Indien.
På kvällen blev staden också mer indisk. Då försvann de parfymerade tjejerna med kort hår och tighta jeans och fram kom de fattiga, smutsiga och utstötta indiskorna som gömmer sig i de små gränderna mellan lyxaffärerna under dagen. Dessa kvinnor och barn lever av våra växelpengar och mötena med dem gör mig så illa berörd. Och jag skäms. Jag skäms för att jag ger så lite och till så få, jag skäms när jag låtsas att jag inte ser deras utsträckta små händer. Jag skäms när jag går omvägar för att inte trampa på dom som ligger på gatan och försöker natta sina barn. Men jag kan inte ge till alla! Samtidigt blir jag arg för jag vet att bakom dessa hungriga och smutsiga ansikten finns en organiserad tiggeriverksamhet. Det är bara en liten del av det jag ger som stannar i hennes ficka. Så istället för att le och vara glad åt att få ge och åt att få hjälpa går jag därifrån full av negativa känslor; ilska, skam, olust. Den värsta känslan är nog ändå att jag vet att jag snart blir likgiltig. För det tar aldrig slut och jag orkar inte beröras varje gång. Det är nästan tacksamt att få bli arg som omväxling. Som när en kvinna försökte slita juicen, som vi köpt åt magsjuka Annette hemma på hotellrummet, ur handen på Erik.
Den organiserade tiggeriverksamhet är igång även på dagtid. Då ser vi barnen springa mellan bilar och rickshaws vid rött ljus för att samla in småslantar. Då blir jag också arg. Arg för att det är livsfarligt på gatorna här och små barn borde inte behöva riskera livet för ören på det sättet. Det är fel och det är orättvist. Sen blir jag arg för de här barnen kan vara rätt jobbiga och fräcka. De ger sig inte. Och jag blir arg när den smutsiga tröjan glider när och blottar en fin klocka på den utsträckta armen. Den där flickan behövde säkert mina småpengar mer än vad jag gör men jag känner mig lurad för den här flickan "jobbar" och det hela är ett spel för att komma åt lättlurade turister. Det finns barn som behöver mina slantar på riktigt men dom springer inte fnittrande runt med gympaskor och armbandsur mellan bilarna.
Helenas mamma Arja har doktorerat och istället för presenter har hon önskat sig pengar att ge till mer behövande, gärna ett projekt i Indien. Så vi är på jakt. (Mamma, jag vet vad du tänker.) Behoven här är oändliga, det finns över 800 miljoner människor som lever under fattigdomsgränsen. Det finns också 250 miljoner indier som hör till medelklassen och sen en liten stormrik överklass-klick. Visst finns det pengar i Indien och här produceras nog mat för hela befolkningen varje år, det är inte där skon klämmer. Det är fördelningen det är fel på. Och korruptionen.
Bör man ge bistånd till Indien? Världens största "demokrati"...
Här om dagen hade vi ett tankeväckande möte. På lokalbussen hem från middagsutlykt i Vellore börjar Erik prata med en Mr Arun. Mr Arun blir eld och lågor när han hör att Erik är från Sverige för det visar sig nämligen att han fick sin utbildning betald av en fru Gustafson i Umeå. Nu har han inte hört från henne på över 10 år och undrar därför om vi kan hjälpa honom att få kontakt med henne. Jag är gift nu, har två fina barn och ett bra jobb som bioanalytiker på CMC berättar han stolt och vi tycker att det är en söt historia. Klart att vi ska hjälpa honom så att han får berätta om sin lycka och tacksamhet till fru Gustafsson. Någon dag senare ringde han och ville komma förbi med sina två barn. Så rörande, han är verkligen mån om att få tag på denna fru Gustafsson. Vi måste fixa fika att bjuda på! Och barnen kan få varsin badboll från Kristina och Helenas projekt!
Mr Arun med barn kom. Det tog inte mer än 5 minuter innan vi förstod varför han var så ivrig över att vi skulle träffa barnen. Han behöver nämligen 30 000 rupees per år till deras skolavgifter. Privatskola.
"My son will be veeery smart!"
"With all due respect sir, but how can you know that. I mean isn't he just 3 years old?"
"Yes, but he will be very smart!"
"What about your daughter? She's nine right?"
"Oh, she is smart too."
Vad hände med Fru Gustafsson? Vi hade inte lyckats få tag på henne och var lite ledsna över det men det verkade plötsligt inte vara så viktigt längre. Mr Arun förstod att vi som studenter inte hade så mycket pengar men vi kunde ju höra med våra föräldrar och deras vänner... "We are very poor!" understryker Mr Arun och puttar fram sina små välmående barn i nya moderna kläder.
Vi kände oss lurade, naïva och arga. Det här var en annan form av tiggeri. Det finns som sagt många här som behöver våra och Arjas pengar, men Mr Aruns medelklassbarn lider det ingen nöd på.
Första helgen i frihet (från schemalagd gruppresa) åkte vi till Bangalor. Det är en stor IT-stad med höghus, restauranger, affärer med prislappar och nästan inga kor. Det finns inget att direkt titta på i Bangalor, utan förutsatt att man har pengar så är huvudsysslorna där shopping och att äta västerländsk mat. Så det gjorde vi. Är man indier åker man antagligen till Bangalor för att jobba för det finns även pengar att tjäna. Vi var också på ett av museerna i staden. Det kostade 4 Rs (ca 50 öre) att komma in och alla skyltar var på hindi men statyerna var fina.
Bangalor kändes först inte som Indien. Visst finns rickshaws och tempel över allt men folk har "vanliga" kläder på sig och det spelas "vanlig" västerländsk populärmusik i affärerna. På gatorna kan man se unga par gå hand i hand medan de undrar om de skall äta på McDonalds eller Kentucky fried chicken. Vi njöt av "vanliga" caffe latte och av billig shopping men kände oss ganska smutsiga och malplacerade jämfört med alla piffiga, fräscha, moderna människor där vi gick i våra indiska kläder och otvättade hår. Det fanns ingen dusch på "hotellet" - vi är ju trots allt i Indien.
Efter en lång dags shopping och fikande var det dags för middag på en restaurang med västerländsk mat. Så gott! Vi njöt. Sen tänkte Helena, Kristina och jag gå och sätta oss någon stans för att ta ett glas eller en kopp drickbart. Men det var lättare sagt än gjort. Här stänger nämligen allt kl 23.30 och att gå enbart tjejer ute på kvällen var inte bara trevligt. Vi hittade inget som passade - trots att Bangalor skall ha de bästa uteställena i hela Indien- så tillslut satte vi oss på ett kafé och tog en flaska vatten då inget av det vi ville ha på menyn fanns. - Ja just det, vi är ju i Indien.
På kvällen blev staden också mer indisk. Då försvann de parfymerade tjejerna med kort hår och tighta jeans och fram kom de fattiga, smutsiga och utstötta indiskorna som gömmer sig i de små gränderna mellan lyxaffärerna under dagen. Dessa kvinnor och barn lever av våra växelpengar och mötena med dem gör mig så illa berörd. Och jag skäms. Jag skäms för att jag ger så lite och till så få, jag skäms när jag låtsas att jag inte ser deras utsträckta små händer. Jag skäms när jag går omvägar för att inte trampa på dom som ligger på gatan och försöker natta sina barn. Men jag kan inte ge till alla! Samtidigt blir jag arg för jag vet att bakom dessa hungriga och smutsiga ansikten finns en organiserad tiggeriverksamhet. Det är bara en liten del av det jag ger som stannar i hennes ficka. Så istället för att le och vara glad åt att få ge och åt att få hjälpa går jag därifrån full av negativa känslor; ilska, skam, olust. Den värsta känslan är nog ändå att jag vet att jag snart blir likgiltig. För det tar aldrig slut och jag orkar inte beröras varje gång. Det är nästan tacksamt att få bli arg som omväxling. Som när en kvinna försökte slita juicen, som vi köpt åt magsjuka Annette hemma på hotellrummet, ur handen på Erik.
Den organiserade tiggeriverksamhet är igång även på dagtid. Då ser vi barnen springa mellan bilar och rickshaws vid rött ljus för att samla in småslantar. Då blir jag också arg. Arg för att det är livsfarligt på gatorna här och små barn borde inte behöva riskera livet för ören på det sättet. Det är fel och det är orättvist. Sen blir jag arg för de här barnen kan vara rätt jobbiga och fräcka. De ger sig inte. Och jag blir arg när den smutsiga tröjan glider när och blottar en fin klocka på den utsträckta armen. Den där flickan behövde säkert mina småpengar mer än vad jag gör men jag känner mig lurad för den här flickan "jobbar" och det hela är ett spel för att komma åt lättlurade turister. Det finns barn som behöver mina slantar på riktigt men dom springer inte fnittrande runt med gympaskor och armbandsur mellan bilarna.
Helenas mamma Arja har doktorerat och istället för presenter har hon önskat sig pengar att ge till mer behövande, gärna ett projekt i Indien. Så vi är på jakt. (Mamma, jag vet vad du tänker.) Behoven här är oändliga, det finns över 800 miljoner människor som lever under fattigdomsgränsen. Det finns också 250 miljoner indier som hör till medelklassen och sen en liten stormrik överklass-klick. Visst finns det pengar i Indien och här produceras nog mat för hela befolkningen varje år, det är inte där skon klämmer. Det är fördelningen det är fel på. Och korruptionen.
Bör man ge bistånd till Indien? Världens största "demokrati"...
Här om dagen hade vi ett tankeväckande möte. På lokalbussen hem från middagsutlykt i Vellore börjar Erik prata med en Mr Arun. Mr Arun blir eld och lågor när han hör att Erik är från Sverige för det visar sig nämligen att han fick sin utbildning betald av en fru Gustafson i Umeå. Nu har han inte hört från henne på över 10 år och undrar därför om vi kan hjälpa honom att få kontakt med henne. Jag är gift nu, har två fina barn och ett bra jobb som bioanalytiker på CMC berättar han stolt och vi tycker att det är en söt historia. Klart att vi ska hjälpa honom så att han får berätta om sin lycka och tacksamhet till fru Gustafsson. Någon dag senare ringde han och ville komma förbi med sina två barn. Så rörande, han är verkligen mån om att få tag på denna fru Gustafsson. Vi måste fixa fika att bjuda på! Och barnen kan få varsin badboll från Kristina och Helenas projekt!
Mr Arun med barn kom. Det tog inte mer än 5 minuter innan vi förstod varför han var så ivrig över att vi skulle träffa barnen. Han behöver nämligen 30 000 rupees per år till deras skolavgifter. Privatskola.
"My son will be veeery smart!"
"With all due respect sir, but how can you know that. I mean isn't he just 3 years old?"
"Yes, but he will be very smart!"
"What about your daughter? She's nine right?"
"Oh, she is smart too."
Vad hände med Fru Gustafsson? Vi hade inte lyckats få tag på henne och var lite ledsna över det men det verkade plötsligt inte vara så viktigt längre. Mr Arun förstod att vi som studenter inte hade så mycket pengar men vi kunde ju höra med våra föräldrar och deras vänner... "We are very poor!" understryker Mr Arun och puttar fram sina små välmående barn i nya moderna kläder.
Vi kände oss lurade, naïva och arga. Det här var en annan form av tiggeri. Det finns som sagt många här som behöver våra och Arjas pengar, men Mr Aruns medelklassbarn lider det ingen nöd på.
tisdag 20 oktober 2009
In India we have everything in plenty
"In India we have everything in plenty. Lots of cars, lots of accidents, lots of cows, lots of snakes and lots of babies." Det föds verkligen många barn här; 30 miljoner bäbisar per år! "That's what we do here in Inida; we make babies." Sa Dr Anu Bose som är pediatriker och har visat oss runt på barnavdelningen.
Under glabalmedicin-kursen fick vi chansen att gå med på förlossningen. Det var spännande och overkligt att vara där.
Första gången jag var med fick jag se två kejsarsnitt. Kejsarsnitten görs på operation. När man kommer in i detta tomma rum med slitna, flagnande väggar får man ta av sig skorna. Operera gör man antingen barfota eller i en sorts mockasin av tjock bomull. Kontrasterna till Oslos nevrokirurg var enorma. Dr Vinod gör ett för litet snitt och stämningen i rummet blir minst sagt spänd när han inte får ut barnet. En pall hämtas för Dr Vinod är kortare än mig och kommer inte åt att dra uppåt. Barnet ligger på tvären så först får han ut två ben. Dr Vinod drar för kung och fosterland tills bara huvudet och båda armarna är kvar i magen. Den lilla kroppen är blek och slapp och Kristina klämmer till om min arm. "Det här går inte!" Dr Vinod svettas och tar tag på ena sidan av snittet medan Dr Sharone tar tag på den andra; så drar dom åt vart sitt håll för att få en större öppning. Två läkare förbereder sig för att trycka på magen ovanifrån medan Dr Vinod samlar krafterna. Han tar tag och han drar! Den lilla kroppen blev ett par centimeter längre, axlarna var helt ur led och halsen såg så lång ut... Plötsligt kom huvudet fram mellan de slitna, fläckiga, men dock sterila lakanen som klär magen runt snittet. Tystnad. Sug i barnets näsa och hals. Inget skrik. Mer sug, tystnad och kraftig massage av barnets rygg. Sen kom äntligen ett litet ljud "Baby is ok, the baby is ok". Alla andades ut.
Efter ett andra kejsarsnitt går jag, Helena och Kristina hem. Dr Sharone som har jobbat i 15 timmar den dagen och lika länge dagen innan lutar huvudet mot ett bord och blundar. Intern-läkare här jobbar dag och natt.
Förlossningsavdelningen består av ett rum, ca 20 meter långt och 10 meter brett. Längs ena sidan bildar betongväggar som små bås med plats för en säng i varje. De kvinnor som inte får ett eget bås att föda i ligger på britsar ute i rummet. De som inte får en brits ligger på golvet. Privatliv, sekretess eller lugn och ro finns inte. (Inte någon stans i detta land börjar jag tro.) Det enda som skyddar de födande mammorna från att läkare, sjuksköterskor, (kvinnliga)anhöriga och studenter ska se rakt in under sarin är ett trasigt draperi som ibland är fördraget. Där ligger dessa blivande mammor på rad och krystar och jämrar sig i kör under värkarna.
"Vilka stålmammor!" (citat Erik) Ingen klappar dem på huvudet eller säger att de är duktiga, ingen baddar deras pannor. Ibland satt en blivande mormor eller farmor med i ena hörnet med en flaska vatten och såg rädd ut (för läkarna) men oftast är mammorna ensamma när själva födseln börjar. Indiska mammor skriker inte högt när de föder barn. Dom biter ihop. Sen, bara någon timme efter att ha krystat fram barnet, inför publik, sitter de på betonggolvet och ammar!
"Jag har förbjudit dem att klippa upp mammorna. Intern-läkarna gör det hela tiden även om det inte behövs. De vill att det skall gå fort." säger Dr Dasy. Hon är liten, tjock och väldigt lugn och fin med mammorna. Det var rörande att se henne kliva upp på en pall för att komma åt att undersöka magen och stryka mammans huvud. Och hon var en av de få jag såg som pratade direkt med mamman.
Kanske hade hon rätt i att hindra dem att klippa för köttsåret som blev efter de trubbiga saxarna såg värre ut än de kvinnor som sprack vid förlossningen. Och apropå trubbiga verktyg, nålarna till bedövningssprutan fick bankas in. Aj! (Nu överdrev jag lite, men inte mycket. Jag har aldrig sett en så trubbig "nål".) Sen var det inte alltid att de väntade tills bedövningen hade börjat verka innan de sydde eller klippte. Ibland använde de ingen bedövning alls. Aj.
I allt detta absurda kaoset föddes totalt 4 barn under de få timmarna jag var där.
4 av 30 miljoner i år. 3 lyckliga mammor och pappor satt på betonggolv och järnbritsar på nyföddavdelningen. De visade stolt upp sina nyfödda söner och ville att vi skulle ta kort. De tackade oss som om vi hade hjälpt till att förlösa deras söner. Rörda och glada går vi mot dörren.
En besviken mamma ligger på en brits vid dörren. Hon fick en dotter. "Hon vann inte hemgiftslotteriet" förklarade Gustav (en svensk läkarstudent från KI som gör praktik i Vellore). Han har sett många besvikna föräldrar under sin obstetrikplacering här i Vellore. "Det är tragiskt att se besvikelsen i mammans ögon när man håller upp hennes nyfödda barn och hon får se att det är en dotter."
Det gör ont i hjärtat när vi går därifrån.
Under glabalmedicin-kursen fick vi chansen att gå med på förlossningen. Det var spännande och overkligt att vara där.
Första gången jag var med fick jag se två kejsarsnitt. Kejsarsnitten görs på operation. När man kommer in i detta tomma rum med slitna, flagnande väggar får man ta av sig skorna. Operera gör man antingen barfota eller i en sorts mockasin av tjock bomull. Kontrasterna till Oslos nevrokirurg var enorma. Dr Vinod gör ett för litet snitt och stämningen i rummet blir minst sagt spänd när han inte får ut barnet. En pall hämtas för Dr Vinod är kortare än mig och kommer inte åt att dra uppåt. Barnet ligger på tvären så först får han ut två ben. Dr Vinod drar för kung och fosterland tills bara huvudet och båda armarna är kvar i magen. Den lilla kroppen är blek och slapp och Kristina klämmer till om min arm. "Det här går inte!" Dr Vinod svettas och tar tag på ena sidan av snittet medan Dr Sharone tar tag på den andra; så drar dom åt vart sitt håll för att få en större öppning. Två läkare förbereder sig för att trycka på magen ovanifrån medan Dr Vinod samlar krafterna. Han tar tag och han drar! Den lilla kroppen blev ett par centimeter längre, axlarna var helt ur led och halsen såg så lång ut... Plötsligt kom huvudet fram mellan de slitna, fläckiga, men dock sterila lakanen som klär magen runt snittet. Tystnad. Sug i barnets näsa och hals. Inget skrik. Mer sug, tystnad och kraftig massage av barnets rygg. Sen kom äntligen ett litet ljud "Baby is ok, the baby is ok". Alla andades ut.
Efter ett andra kejsarsnitt går jag, Helena och Kristina hem. Dr Sharone som har jobbat i 15 timmar den dagen och lika länge dagen innan lutar huvudet mot ett bord och blundar. Intern-läkare här jobbar dag och natt.
Förlossningsavdelningen består av ett rum, ca 20 meter långt och 10 meter brett. Längs ena sidan bildar betongväggar som små bås med plats för en säng i varje. De kvinnor som inte får ett eget bås att föda i ligger på britsar ute i rummet. De som inte får en brits ligger på golvet. Privatliv, sekretess eller lugn och ro finns inte. (Inte någon stans i detta land börjar jag tro.) Det enda som skyddar de födande mammorna från att läkare, sjuksköterskor, (kvinnliga)anhöriga och studenter ska se rakt in under sarin är ett trasigt draperi som ibland är fördraget. Där ligger dessa blivande mammor på rad och krystar och jämrar sig i kör under värkarna.
"Vilka stålmammor!" (citat Erik) Ingen klappar dem på huvudet eller säger att de är duktiga, ingen baddar deras pannor. Ibland satt en blivande mormor eller farmor med i ena hörnet med en flaska vatten och såg rädd ut (för läkarna) men oftast är mammorna ensamma när själva födseln börjar. Indiska mammor skriker inte högt när de föder barn. Dom biter ihop. Sen, bara någon timme efter att ha krystat fram barnet, inför publik, sitter de på betonggolvet och ammar!
"Jag har förbjudit dem att klippa upp mammorna. Intern-läkarna gör det hela tiden även om det inte behövs. De vill att det skall gå fort." säger Dr Dasy. Hon är liten, tjock och väldigt lugn och fin med mammorna. Det var rörande att se henne kliva upp på en pall för att komma åt att undersöka magen och stryka mammans huvud. Och hon var en av de få jag såg som pratade direkt med mamman.
Kanske hade hon rätt i att hindra dem att klippa för köttsåret som blev efter de trubbiga saxarna såg värre ut än de kvinnor som sprack vid förlossningen. Och apropå trubbiga verktyg, nålarna till bedövningssprutan fick bankas in. Aj! (Nu överdrev jag lite, men inte mycket. Jag har aldrig sett en så trubbig "nål".) Sen var det inte alltid att de väntade tills bedövningen hade börjat verka innan de sydde eller klippte. Ibland använde de ingen bedövning alls. Aj.
I allt detta absurda kaoset föddes totalt 4 barn under de få timmarna jag var där.
4 av 30 miljoner i år. 3 lyckliga mammor och pappor satt på betonggolv och järnbritsar på nyföddavdelningen. De visade stolt upp sina nyfödda söner och ville att vi skulle ta kort. De tackade oss som om vi hade hjälpt till att förlösa deras söner. Rörda och glada går vi mot dörren.
En besviken mamma ligger på en brits vid dörren. Hon fick en dotter. "Hon vann inte hemgiftslotteriet" förklarade Gustav (en svensk läkarstudent från KI som gör praktik i Vellore). Han har sett många besvikna föräldrar under sin obstetrikplacering här i Vellore. "Det är tragiskt att se besvikelsen i mammans ögon när man håller upp hennes nyfödda barn och hon får se att det är en dotter."
Det gör ont i hjärtat när vi går därifrån.
torsdag 15 oktober 2009
Det gäller att stå bredbent.
Det gäller att stå bredbent, den ena foten framför den andra, med mjuka knän. Beredd. Redo att parrera. För snart kommer den. Vågen. Den når ända upp till midjan och fötterna lättar lite från botten när den passerar. Det skummar och luften är full av salt och sol. Härligt!
Längre ut.
Nästa våg kommer. Den här är större, det är säkrast att dyka genom den. Stå bredbent, fast parallellt med vågorna den här gången, med armarna redo och håll för näsan. Den är på väg att bryta och den når över huvudet. Ett djupt andetag och sen är det bara att kasta sig in i vattenväggen. Sanden försvinner under fötterna och det är vatten överallt. Vad är upp och vad är ner? Vatten och salt och snart ingen luft kvar…. Runt, runt, vatten och salt. Där, äntligen, sand under rumpan och vattnet ersätts av skum. Andas! Rätta till bikinin och torka bort saltet ur ögonen. Solen bländar, det är varmt och vattnet runt om kring är nu lugnt. Puh.
En gång till!
Mamallapuram är en liten by vid havet. Den drabbades av tsunamin och har inte helt återhämtat sig ännu men backpackers har hittat dit och definitivt försäljarna. Dom finns överallt och hela tiden. Och de tjatar!
Det är lätt att spendera i Indien eftersom allt kostar så lite. Sen känns lite äckligt att pruta ner priset med 1,5 krona när skillnaden för mig är snudd på ingenting medan det för säljaren framför mig kanske betyder en måltid extra. Så vad bråkar jag om? Jo, jag vill inte bli lurad. Jag ska gärna dricksa 200 rupies, vilket är ca 30 kr och ganska mycket pengar här, för en middag som kostar 100 Rs men inte när jag känner att man försöker lura mig. Jag förstår ju att de prövar sig, de vet att pengar inte är ett problem för oss här och vissa anser att alla knep är tillåtna. Genom att lägga till en extra rätt på notan och sedan hävda att det inte går att ”ta ut den ur datorn”, eller genom att säga att ”åh, jag har ingen växel. Vill du ha en kaffe istället?” kan man kanske komma åt 50 till 100 rupies. Det är trist för vi kände oss inte som glada och trevliga gäster.
Varför blir det så här? I Vellore känner vi aldrig att vi behöver vara på vår vakt, här är folk genuint trevliga och nyfikna. Här springer man runt hela kvarter för att hitta en tia till växel och om man som Emma glömde sina 40 Rs växel kryssar försäljaren sig fram mellan kor och mopeder för att ge tillbaka en femtiolapp då han inte hade två tjugolappar. Men i Mamallapuram fick man akta sig. Där tafsar man och lurar man om man kan. Skyll dig själv om du är trevlig.
Nu blev jag lite bitter, men så känns det. Det kanske delvis är vårt fel. Här kommer vi med vårt överflöd och våra bikinis. Vi är här för att spendera och förhoppningsvis lära om och uppleva Indien. Alla turister beter sig dock inte som goda gäster, inte ens alla i vår kurs. Jag skäms när jag ser det och jag förstår att folk här blir arga och provocerade. Det är trist när turismen förstör mer än den ger åt lokalbefolkningen. Samtidigt finns det en gräns för hur mycket jag vill tumma på min stolthet och frihet för att följa en annan kulturs regler för vad som är rätt och riktigt. Vi har pratat mycket om det här. Var går gränsen mellan att protestera mot normer i ett samhälle man inte kan stå för och att inte respektera detta annorlunda samhälle? Till vilken gräns ska man ta seden dit man kommer? Det är ju jag som har valt att åka hit. Men jag vill inte vara en passiv åskådare till ett spel jag inte tycker är rätt.
Slutsatsen blev att man måste gå på magkänslan. Var medveten om vilka signaler du skickar och var beredd på konsekvenserna. Visa och kräv respekt, försvara dina åsikter men kom ihåg att du är gäst.
Stå bredbent med mjuka knän.
onsdag 7 oktober 2009
Material och metod
Efter den första veckan med mestadels föreläsningar såg vi framemot vecka två med praktik på det stora sjukhuset CMC. Globalmedicinkursen har fått mycket skryt för sina praktiska moment i Indien där bed side-undervisningen skall vara "fenomenal" som lärare Gunnar uttrycker det, så vi hade höga förväntningar.
Metod för att bli av med ett dussin oanmälda svettiga, frågvisa okunniga men dock kunskapstörstiga förvirrade svenska studenter.
"Oh, you are swedish medical students! Am... just a minute."
En undrande receptionist eller sjuksköterska som inte har fått veta att vi skall komma eller varför vi har kommit springer iväg för att hitta någon som har mer att säga till om på avdelningen. Alternativt ringer hon ett samtal. Sedan grabbar hon tag i någon som har mindre att säga till om och som oftast inte kan mer än ett par ord på engelska.
"She will follow you." Indisk huvudvaggning/nick.
Den svenska truppen leds genom ett antal korridorer och får sedan vänta i ett hörn där man inte står ivägen medan ledsagaren springer iväg och pratar med någon. Efter ca 10 minuter leds gruppen vidare till ett litet rum med fläktar och stolar.
"Doctor will come soon. Wait." Indisk huvudvaggning/nick.
Sedan låter man studenterna vänta där i allt mellan 20 och 90 minuter. Tills dess hinner man skaka fram någon underläkare som kommenderas att föreläsa för studenterna.
"Hi, I just got to know that I should have a lecture for you. What do you want to know?"
Efter ett förvirrat men givande samtal om lite allt möjligt inom ämnet medicin är det dags för lunch. "Bye, bye, it was nice to meet you. Good luck!" Sen är det bra om underläkaren försvinner snabbt så att inte studenterna hinner fråga var och när de skall infinna sig efter lunch.
Tillbaka till den första sjuksköterskan.
"Yes?"
"Hej, det står på vårt schema att vi skall vara här. Vi är läkarstudenter."
"Yes." Indisk huvudvaggning. "Wait."
Telefonsamtal, en ny icke engelsktalande person leder gruppen till ett hörn.
"Wait."
Personen försvinner och gruppen väntar i tron och hoppet på att nu, nu ska de få träffa patienterna! Personen kommer tillbaka.
"Come."
Ny vandring som slutar i ytterligare ett litet rum med stolar och fläktar.
"Doctor will come soon."
Så här var det de första två dagarna. Vi fick se patienter till slut men långt ifrån så många som vi hade hoppats på och då i stora grupper utan att få undersöka eller göra så mycket själva.
Därför kom dagens placering på akuten som ett smakrikt krispigt svenskt knäckebröd jämfört med de hittills bleka söta och annars-helt-smakbefriade formbröden vi fått till frukost - äntligen klinik! Mer om den senare.
Jag och Erik fick i tisdags träffa Suresh David. Han är chef på akutmottagningen och kontaktperson för vårat projekt här i Indien. Dr Suresh är en mycket produktiv man många bollar i luften. Bland annat håller han på att skriva en 2000-sidors bibel i akutmedicin i U-länder. Erik och jag känner oss väldigt privilegierade som får ha honom som extra handledare!
Metod för att sätta igång studenter.
Material: Penna och papper.
"I am an emergency doctor so I work now (han slår ihop händerna med en smäll så att båda hoppar till). So, I want you to start writeing your materials and methods, as it will look like in the final report. Are you free now?"
"Yes..."
"Good, you can sitt in the next room. Come back when you are finished. Here is paper. Do you have a pen?"
Ingen svensk överläkare idag hade gett sina studenter penna och papper när de skall börja skriva på sitt projekt. Vi gillar Dr Suresh.
Metod för att skaffa ett indiskt sim-kort:
Ta med mobilen till affären efter klockan 6 som du blivit tillsagd dagen innan. Tag även med pass, kopia på passet, kopia på visumet samt ett nytaget passfoto av dig själv.
Mannen bakom disken, som nästan pratar engelska, skall sedan ringa, smsa och fylla i papper till Vodafone. Sedan får man ett kuvert som man tar med till en annan disk på andra sidan rummet.
Stå i kö och vänta på din tur. Sedan visar man där upp kuvertet till en person som nickar/huvudvaggar, tar kuvertet, skriver av ett nummer och ger det till en andra person bakom disken. Denne tittar på kuvertet och ringer ett samtal (troligen till mannen bakom den första disken). Sedan pratar de i telefon och/eller skriker lite till varandra över ens huvud.
"Office closed 8:30. Come back tomorrow."
Klockan var 8:35.
Nästa dag: gör om allt du gjorde föregående dag tills du kommer till att man nummer två bakom disk nummer två har nickat/huvudvaggat. Tag emot kuvertet och ge till man nummer tre bakom samma disk. Betala honom och tag emot kvitto och kuvert och och ge det till man nummer två igen. Han skall nu stämpla kvittot innan du kan gå tillbaka till mannen bakom den första disken. Skriv sedan på pappret och vänta tills han har skickat ett sms till Vodafone som sedan skall skicka ett sms till min telefon.
Klart?
Nejdå. Nästa dag måste man nämligen gå tillbaka och skriva på 4 papper till, sen är man klar och kan ringa billigt till Sverige. :)
Metod för att bli av med ett dussin oanmälda svettiga, frågvisa okunniga men dock kunskapstörstiga förvirrade svenska studenter.
"Oh, you are swedish medical students! Am... just a minute."
En undrande receptionist eller sjuksköterska som inte har fått veta att vi skall komma eller varför vi har kommit springer iväg för att hitta någon som har mer att säga till om på avdelningen. Alternativt ringer hon ett samtal. Sedan grabbar hon tag i någon som har mindre att säga till om och som oftast inte kan mer än ett par ord på engelska.
"She will follow you." Indisk huvudvaggning/nick.
Den svenska truppen leds genom ett antal korridorer och får sedan vänta i ett hörn där man inte står ivägen medan ledsagaren springer iväg och pratar med någon. Efter ca 10 minuter leds gruppen vidare till ett litet rum med fläktar och stolar.
"Doctor will come soon. Wait." Indisk huvudvaggning/nick.
Sedan låter man studenterna vänta där i allt mellan 20 och 90 minuter. Tills dess hinner man skaka fram någon underläkare som kommenderas att föreläsa för studenterna.
"Hi, I just got to know that I should have a lecture for you. What do you want to know?"
Efter ett förvirrat men givande samtal om lite allt möjligt inom ämnet medicin är det dags för lunch. "Bye, bye, it was nice to meet you. Good luck!" Sen är det bra om underläkaren försvinner snabbt så att inte studenterna hinner fråga var och när de skall infinna sig efter lunch.
Tillbaka till den första sjuksköterskan.
"Yes?"
"Hej, det står på vårt schema att vi skall vara här. Vi är läkarstudenter."
"Yes." Indisk huvudvaggning. "Wait."
Telefonsamtal, en ny icke engelsktalande person leder gruppen till ett hörn.
"Wait."
Personen försvinner och gruppen väntar i tron och hoppet på att nu, nu ska de få träffa patienterna! Personen kommer tillbaka.
"Come."
Ny vandring som slutar i ytterligare ett litet rum med stolar och fläktar.
"Doctor will come soon."
Så här var det de första två dagarna. Vi fick se patienter till slut men långt ifrån så många som vi hade hoppats på och då i stora grupper utan att få undersöka eller göra så mycket själva.
Därför kom dagens placering på akuten som ett smakrikt krispigt svenskt knäckebröd jämfört med de hittills bleka söta och annars-helt-smakbefriade formbröden vi fått till frukost - äntligen klinik! Mer om den senare.
Jag och Erik fick i tisdags träffa Suresh David. Han är chef på akutmottagningen och kontaktperson för vårat projekt här i Indien. Dr Suresh är en mycket produktiv man många bollar i luften. Bland annat håller han på att skriva en 2000-sidors bibel i akutmedicin i U-länder. Erik och jag känner oss väldigt privilegierade som får ha honom som extra handledare!
Metod för att sätta igång studenter.
Material: Penna och papper.
"I am an emergency doctor so I work now (han slår ihop händerna med en smäll så att båda hoppar till). So, I want you to start writeing your materials and methods, as it will look like in the final report. Are you free now?"
"Yes..."
"Good, you can sitt in the next room. Come back when you are finished. Here is paper. Do you have a pen?"
Ingen svensk överläkare idag hade gett sina studenter penna och papper när de skall börja skriva på sitt projekt. Vi gillar Dr Suresh.
Metod för att skaffa ett indiskt sim-kort:
Ta med mobilen till affären efter klockan 6 som du blivit tillsagd dagen innan. Tag även med pass, kopia på passet, kopia på visumet samt ett nytaget passfoto av dig själv.
Mannen bakom disken, som nästan pratar engelska, skall sedan ringa, smsa och fylla i papper till Vodafone. Sedan får man ett kuvert som man tar med till en annan disk på andra sidan rummet.
Stå i kö och vänta på din tur. Sedan visar man där upp kuvertet till en person som nickar/huvudvaggar, tar kuvertet, skriver av ett nummer och ger det till en andra person bakom disken. Denne tittar på kuvertet och ringer ett samtal (troligen till mannen bakom den första disken). Sedan pratar de i telefon och/eller skriker lite till varandra över ens huvud.
"Office closed 8:30. Come back tomorrow."
Klockan var 8:35.
Nästa dag: gör om allt du gjorde föregående dag tills du kommer till att man nummer två bakom disk nummer två har nickat/huvudvaggat. Tag emot kuvertet och ge till man nummer tre bakom samma disk. Betala honom och tag emot kvitto och kuvert och och ge det till man nummer två igen. Han skall nu stämpla kvittot innan du kan gå tillbaka till mannen bakom den första disken. Skriv sedan på pappret och vänta tills han har skickat ett sms till Vodafone som sedan skall skicka ett sms till min telefon.
Klart?
Nejdå. Nästa dag måste man nämligen gå tillbaka och skriva på 4 papper till, sen är man klar och kan ringa billigt till Sverige. :)
fredag 2 oktober 2009
live for one die for one
I en focusgrupp sitter man i en ring och pratar om ett bestämt ämne eller problem. Idag hade vi en focusgrupp med ett tiotal äldre på ett av CHADs dagcentra i en by i närheten. Vi diskuterade eller rättare sagt de fick svara på våra frågor om sina liv och sin situation.
Hur gamla är ni?
"Jag är 47." Hon var minst 20 år äldre, de flesta var mellan 60 och 70 år.
"Vad vet jag om min ålder?"
"Säg en ålder du."
Ok... nästa fråga.
Med två tolkars hjälp berättade dom hur illa deras svärdöttrar behandlade dom, hur snåla deras söner var och hur respektlös de blev behandlade av de unga. "De sitter ner och skakar på sina ben framför oss. De erbjuder oss inte mjölk med smör i utan på sin höjd vatten!" "Förr visade man respekt för de äldre. Idag pratar dom unga bara i sina mobiltelefoner."
Alla var överens om att tiderna var sämre nu. Bitterheten lyser igenom viskad Mats. Många äldre här har det svårt då de är beroende av sina barn för att få mat och tak över huvudet. Vill de ge sina barnbarn en present eller köpa en ny sari måste de be sina söner om pengar. Många har också svårt att acceptera sina svärdöttrar som kommer in i familjen och gradvis tar över ansvaret och makten i köket. Konflikter mellan dessa kvinnor är tydligen vanligt och många av de äldre känner sig maktlösa och undanskuffade.
"Min son bryr sig inte ens om att fråga om jag har fått mat idag" berättar en av kvinnorna. Hon äter nu sitt enda mål om dagen på dagcentret.
"Här är det bra. Vi får mat och kan prata med våra kompisar."
Om vi ordnade ett äldreboende, skulle ni vilja flytta dit frågar socialarbetaren Gifta som var med och tolkade. "Nej, jag skulle inte vilja flytta ifrån byn. Inte endast för det."
De äldres situation är även ett problem för den yngre generationen. De stör deras privatliv och är en börda för familjen när de inte kan bidra till hushållsarbetet. Detta gör att de får mindre mat och inga mediciner eller vård när inkomsterna är små.
Självmord är vanligt bland äldre i Indien idag.
Hur många barn har ni? Hur är relationen till dom idag?
"Jag har 4 barn. En son bor i staden den andra bor med mig."
Dina döttrar då?
"Bortgifta."
Det var slående hur döttrarna inte ens nämndes och när vi frågade om dom inte saknade sina bortgifta flickor svarade dom bara "Vem lägger ris på min tallrik? Hon är hos sin svärmor nu."
Slutdiskuterat. Ordet sakna i det sammanhanget förstod dom inte
Tycker ni att vi borde gifta oss av kärlek?
Gapskratt.
Sen allvar. "Nej, då är ni tillsammans i två år och sen tar det slut." En annan menade att stödet man fick från den blivande familjen i ett arrangerat äktenskap var viktigt. När vi påpekade att relationen mellan svärmor och svärdotter inte ofta var så bra skakade dom bara på huvudet och log. Alternativet verkar inte ha funnits.
Till sist frågade vi om dom som hade levt så mycket längre än vi hade några råd att ge oss.
"Arrangerat äktenskap!"
"Nej, vi kan inte ge er några råd för det är nya tider nu."
"Live for one and die for one" sa en av de tre männen längst bak tillslut.
Hur gamla är ni?
"Jag är 47." Hon var minst 20 år äldre, de flesta var mellan 60 och 70 år.
"Vad vet jag om min ålder?"
"Säg en ålder du."
Ok... nästa fråga.
Med två tolkars hjälp berättade dom hur illa deras svärdöttrar behandlade dom, hur snåla deras söner var och hur respektlös de blev behandlade av de unga. "De sitter ner och skakar på sina ben framför oss. De erbjuder oss inte mjölk med smör i utan på sin höjd vatten!" "Förr visade man respekt för de äldre. Idag pratar dom unga bara i sina mobiltelefoner."
Alla var överens om att tiderna var sämre nu. Bitterheten lyser igenom viskad Mats. Många äldre här har det svårt då de är beroende av sina barn för att få mat och tak över huvudet. Vill de ge sina barnbarn en present eller köpa en ny sari måste de be sina söner om pengar. Många har också svårt att acceptera sina svärdöttrar som kommer in i familjen och gradvis tar över ansvaret och makten i köket. Konflikter mellan dessa kvinnor är tydligen vanligt och många av de äldre känner sig maktlösa och undanskuffade.
"Min son bryr sig inte ens om att fråga om jag har fått mat idag" berättar en av kvinnorna. Hon äter nu sitt enda mål om dagen på dagcentret.
"Här är det bra. Vi får mat och kan prata med våra kompisar."
Om vi ordnade ett äldreboende, skulle ni vilja flytta dit frågar socialarbetaren Gifta som var med och tolkade. "Nej, jag skulle inte vilja flytta ifrån byn. Inte endast för det."
De äldres situation är även ett problem för den yngre generationen. De stör deras privatliv och är en börda för familjen när de inte kan bidra till hushållsarbetet. Detta gör att de får mindre mat och inga mediciner eller vård när inkomsterna är små.
Självmord är vanligt bland äldre i Indien idag.
Hur många barn har ni? Hur är relationen till dom idag?
"Jag har 4 barn. En son bor i staden den andra bor med mig."
Dina döttrar då?
"Bortgifta."
Det var slående hur döttrarna inte ens nämndes och när vi frågade om dom inte saknade sina bortgifta flickor svarade dom bara "Vem lägger ris på min tallrik? Hon är hos sin svärmor nu."
Slutdiskuterat. Ordet sakna i det sammanhanget förstod dom inte
Tycker ni att vi borde gifta oss av kärlek?
Gapskratt.
Sen allvar. "Nej, då är ni tillsammans i två år och sen tar det slut." En annan menade att stödet man fick från den blivande familjen i ett arrangerat äktenskap var viktigt. När vi påpekade att relationen mellan svärmor och svärdotter inte ofta var så bra skakade dom bara på huvudet och log. Alternativet verkar inte ha funnits.
Till sist frågade vi om dom som hade levt så mycket längre än vi hade några råd att ge oss.
"Arrangerat äktenskap!"
"Nej, vi kan inte ge er några råd för det är nya tider nu."
"Live for one and die for one" sa en av de tre männen längst bak tillslut.
Bottom-up top-down
Våra föreläsningar handlar om sjukvården och hälsoproblemen här samt möjligheterna att förändra och förbättra situationen. För att få en varaktig förändring krävs att samhällets innevånare vill vara delaktiga. I Indien har pefolkningsökningen varit ett problem som myndigheterna försökt få bukt med. I norra Indien gav man en transistorradio till alla som steriliserade sig för att få ner barnafödandet, ett typisk top-down program som inte alls fungerade. "Skulle jag byta min manlighet mot en radio!" hånler Ishwar i boken jag läser (Balansekunst av Rohinton Mistry). I delstaten Kerala har man i stället satsat på kvinnornas utbildning, ett bottom-up program, vilket har lett till färre, senare och mindre täta graviditeter. Här i Tamil Nadu har CHAD många sådana bottom-up projekt och vi ska få se en del av dessa.
Hälsovården här är uppbyggt så att det för varje by finns en hälsoarbetare som känner byns innevånare och deras familjesituationer. Hon har i sin tur kontakt med en sjuksköterska som har ansvar för ett litet antal byar som hon besöker några gånger i månaden. Över henne finns i sin tur en läkare som hjälper ett par sjuksköterskor. Till sist har vi sjukhusen CHAD och CMC som kan ta emot patienter som inte kan vårdas på plats.
Igår var vi med ett av CHADs mobila team. Vi är uppdelade i två grupper på dessa utflykter och i min grupp är vi bara tre tjejer. Det är bra för vid vissa moment får killarna inte vara med tex när 8 gravida kvinnor skulle undersökas i den lilla vanen. Det var varmt, intressant och syrefattigt att vara där inne.
En av kvinnorna, eller rättare sagt flickorna, födde sitt första barn i april och var nu gravid igen. Doktor Sharon som undersökte henne skakade på huvudet "flickorna här kan inte säga nej" suckade hon och skrev en remiss till CHAD för ultraljud. Gratis. För byhälsoarbetaren sa att hon inte hade råd annars.
Preventivmedel är gratis här men används inte mer än i ett par procent av fallen. Det vanliga är istället att man steriliserar sig när man fått önskat antal söner. Det andra alternativet är aborter. Abortkliniker startas i massor av alla möjliga kreativa personer som anser sig kunna avbryta en graviditet. Bla före detta städare på sjukhusen som har sett aborter utföras på avstånd i ett antal år. Det ger mer betalt än att städa och branschen är stor. Speciellt lovande är det om man har en ultraljudsapparat så att man kan se vilket kön det är på barnet.
Den andra delen av klassen hade en focusgrupp med femtonåriga flickor. En av dom visste att avhållsamhet skyddar mot HIV, de andra trodde att det räckte om man tvättar händerna och städar huset. Det framkom också att dessa flickor inte visste hur en kvinna blev gravid eller vad mens var. De fick höra en historia om en flicka som hade tagit sitt liv då hon trodde att blodet kom för att hon hade djävulen i kroppen.
Det finns att göra. Suck.
Hälsovården här är uppbyggt så att det för varje by finns en hälsoarbetare som känner byns innevånare och deras familjesituationer. Hon har i sin tur kontakt med en sjuksköterska som har ansvar för ett litet antal byar som hon besöker några gånger i månaden. Över henne finns i sin tur en läkare som hjälper ett par sjuksköterskor. Till sist har vi sjukhusen CHAD och CMC som kan ta emot patienter som inte kan vårdas på plats.
Igår var vi med ett av CHADs mobila team. Vi är uppdelade i två grupper på dessa utflykter och i min grupp är vi bara tre tjejer. Det är bra för vid vissa moment får killarna inte vara med tex när 8 gravida kvinnor skulle undersökas i den lilla vanen. Det var varmt, intressant och syrefattigt att vara där inne.
En av kvinnorna, eller rättare sagt flickorna, födde sitt första barn i april och var nu gravid igen. Doktor Sharon som undersökte henne skakade på huvudet "flickorna här kan inte säga nej" suckade hon och skrev en remiss till CHAD för ultraljud. Gratis. För byhälsoarbetaren sa att hon inte hade råd annars.
Preventivmedel är gratis här men används inte mer än i ett par procent av fallen. Det vanliga är istället att man steriliserar sig när man fått önskat antal söner. Det andra alternativet är aborter. Abortkliniker startas i massor av alla möjliga kreativa personer som anser sig kunna avbryta en graviditet. Bla före detta städare på sjukhusen som har sett aborter utföras på avstånd i ett antal år. Det ger mer betalt än att städa och branschen är stor. Speciellt lovande är det om man har en ultraljudsapparat så att man kan se vilket kön det är på barnet.
Den andra delen av klassen hade en focusgrupp med femtonåriga flickor. En av dom visste att avhållsamhet skyddar mot HIV, de andra trodde att det räckte om man tvättar händerna och städar huset. Det framkom också att dessa flickor inte visste hur en kvinna blev gravid eller vad mens var. De fick höra en historia om en flicka som hade tagit sitt liv då hon trodde att blodet kom för att hon hade djävulen i kroppen.
Det finns att göra. Suck.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
