Vardag

Suresh visar oss sin samling av VIPs på akutmottagningen. Det är en hylla med förpackningar innehållande olika giftiga ämnen samt glasburkar med ormar, skorpioner och andra kryp simmande i sprit. Dessa VIPs är viktiga därför att de ger oss så många patienter förklarar han. Det är bra att ha dem representerade då anhöriga till patienten kan peka ut den skyldiga och läkarna vet då mer om det förväntade sjukdomsförloppet.

Det är spännande och mycket lärorikt på akuten.

Vi; Helena, Kristina, Mina och Erika, nej förlåt Erik menar jag, har nu kommit in i vardagen här. På dagarna pysslar vi med våra projekt och på kvällarna äter vi middag, spelar basket eller volleyboll med indiska läkarstudenter, tittar på film eller hänger i Bergen House med de 13 trevliga norrmännen från Bergen. Vi har det på det stora hela ganska mysigt. Men... det var det här med projekten... "det blir aldrig som man tänkt sig" sa Kristina klokt. Och det blir det aldrig. Projekt blir det och någon form av resultat blir det nog också men så bra resultat som vi hoppats blir det nog inte.

Helena och Kristina skriver projekt om "soldis"- dvs solsterilisering av vatten i PET-flaskor. Det skall bli en kvalitativ studie i slummen här med intervjuer och fokusgrupper. Spännande! Problemet är att de är smått övergivna av sin svenska handledare och nu kom sydvästmonsunen så hela slummen är översvämmad. Ingen har alltså tid att diskutera när deras hus håller på att flyta bort. Vi hoppas att det torkar upp snart och att nästa skyfall är mildare.

Erik och jag sliter med att vi inte får diagnoser på alla våra patienter. Vi får många BAS-positiva (se förklaring längst ner) men om vi inte har någon slutdiagnos har vi inget att jämföra med och hela projektet faller alltså. Lösningen blir att våran svenska handledare får ställa diagnoser i efterhand utifrån de fakta vi kan samla in på plats. Minst sagt svajigt.

Men vi trivs på akuten! Sjuksköterskorna ler mest men läkarna skrattar mest. Varje morgon kl 8 (indisk tidsuppfattning) är det rond. Då är det meningen att jag och Erik skall vara med men det blir inte så ofta. För det första vet man aldrig när och var ronden startar. För det andra är där inte fler läkare än nödvändigt (om inte någon av cheferna är med - då jäklar är det uppslutning.) vilket gör att det kan vara svårt att urskilja dom i mängden. Det är förståeligt att de inte är med om de inte måste för som regel har de nog att göra. Efter ronden är det "class". Då samlas alla (nästan) intern-läkare i konferansrummet och någon presenterar ett fall de har varit med om den senaste tiden på akuten som de tycker är intressant eller lärorikt. Erik och jag sitter försöker hänga med medan Dina, som är en av de tre cheferna, kommenderar ut frågor.

"What would you duou?" (läses som en amerikansk R'n'B stjärna skulle uttala det. tex 10 sekunder in i City High's "What would you do?" Youtube!)
"Helluou (Hon har studerat 5 år i Austrlien och har en mystisk indisk-australiensisk accent), your patien is dying!"
"eh... I'll give som fluid and oxygen..."
"It's not working sweetheart. Karthik, what would you duou?"

Dom här lektionerna lär vi oss massor på och vi börjar känna oss som två i gänget. Nästan. Det är bara att vi tänker inte helt som dom. Det som skiljer är ekonomin. Igen. Vi är vana vid helt andra resurser medan man här måste tänka på att minimera kostnaderna för patienten som sen måste betala. Jag ska berätta mer om det här en annan gång för det finns så mycket att säga. Så mycket hemskt.

Mellan letandet efter passande patienter till vår studie får jag och Erik vara med på allt som sker. Titta på när man intuberar, tvättar ett brutet ben, sätter (eller övar på att sätta) central venkateter och annat smått och gott som ni färdiga läkare där hemma säkert tycker är vardagsmat men som jag och Erik tycker är mycket spännande.

Dina är en speciell dam. Hon är som en västerländsk kvinna ska vara en karriärkvinna med driv och initiativ men, hon har inget av det en indisk kvinna ska ha - dvs man och barn. Hon har varit gift men efter fem månaders problem skiljde hon sig. "It's still in court" berättar hon med en suck. Det var pga detta som hon åkte till Australien för att skaffa sig en tredje specialisering: akutläkare. "I was sick of doing open heart surgery. In the end I worked like a robot." Nu är hon tillbaka i Indien för att bidra. Här behövs jag, säger hon och nickar mot kaoset i mittengången på akutmottagningen. Och hon behövs verkligen. På flera sätt. Hon behövs som kunnig läkare med erfarenhet, som en hård men bra chef, som en chef som har sett andra arbetsförhållanden än de indiska, hon behövs som kvinnlig förebild och hon behövs för hon vill förända och förbättra. Än så länge i alla fall.

Det verkar som om så många är trötta här. Det oändliga flödet av patienter och bristen på plats och pengar... vem orkar med det i längden? Intern-läkarna jobbar ju dygnet runt som jag berättat om tidigare så jag förstår om dom flyr så fort dom är klara med sin utbildning, men detta har resulterat i att det bara finns relativt unga läkare och de tre cheferna kvar på akuten. Jag har undrat var alla erfarna läkare över 40 är. "It's a brain drain" svarar Dina och suckar.

Dina har bett oss om en tjänst. Hon vill att vi skall fota och filma akutmottagningen för att kunna visa alla där hemma hur mycket man faktiskt åstadkommer här med så små resurser. Visst är här kaotiskt och överfullt och blodigt och slitet och stojigt och underbemannat men ändå gör man ett otroligt jobb. "So go home and show them that it's not all misery and bad here. Show them all the good work we do so that they don't get scared but want to come here and work with us."
Förhoppningsvis kan jag visa er filmer och bilder av en del av allt vi ser hr när jag kommer hem.



------------------------------


BAS-positiv= man har ett systoliskt Blodtryck under 90 mmHg, en Andningsfrekvens över 30 andetag per minut och en Saturation på mindre än 90%.