live for one die for one

I en focusgrupp sitter man i en ring och pratar om ett bestämt ämne eller problem. Idag hade vi en focusgrupp med ett tiotal äldre på ett av CHADs dagcentra i en by i närheten. Vi diskuterade eller rättare sagt de fick svara på våra frågor om sina liv och sin situation.

Hur gamla är ni?
"Jag är 47." Hon var minst 20 år äldre, de flesta var mellan 60 och 70 år.
"Vad vet jag om min ålder?"
"Säg en ålder du."

Ok... nästa fråga.

Med två tolkars hjälp berättade dom hur illa deras svärdöttrar behandlade dom, hur snåla deras söner var och hur respektlös de blev behandlade av de unga. "De sitter ner och skakar på sina ben framför oss. De erbjuder oss inte mjölk med smör i utan på sin höjd vatten!" "Förr visade man respekt för de äldre. Idag pratar dom unga bara i sina mobiltelefoner."
Alla var överens om att tiderna var sämre nu. Bitterheten lyser igenom viskad Mats. Många äldre här har det svårt då de är beroende av sina barn för att få mat och tak över huvudet. Vill de ge sina barnbarn en present eller köpa en ny sari måste de be sina söner om pengar. Många har också svårt att acceptera sina svärdöttrar som kommer in i familjen och gradvis tar över ansvaret och makten i köket. Konflikter mellan dessa kvinnor är tydligen vanligt och många av de äldre känner sig maktlösa och undanskuffade.
"Min son bryr sig inte ens om att fråga om jag har fått mat idag" berättar en av kvinnorna. Hon äter nu sitt enda mål om dagen på dagcentret.
"Här är det bra. Vi får mat och kan prata med våra kompisar."
Om vi ordnade ett äldreboende, skulle ni vilja flytta dit frågar socialarbetaren Gifta som var med och tolkade. "Nej, jag skulle inte vilja flytta ifrån byn. Inte endast för det."

De äldres situation är även ett problem för den yngre generationen. De stör deras privatliv och är en börda för familjen när de inte kan bidra till hushållsarbetet. Detta gör att de får mindre mat och inga mediciner eller vård när inkomsterna är små.
Självmord är vanligt bland äldre i Indien idag.

Hur många barn har ni? Hur är relationen till dom idag?
"Jag har 4 barn. En son bor i staden den andra bor med mig."
Dina döttrar då?
"Bortgifta."
Det var slående hur döttrarna inte ens nämndes och när vi frågade om dom inte saknade sina bortgifta flickor svarade dom bara "Vem lägger ris på min tallrik? Hon är hos sin svärmor nu."
Slutdiskuterat. Ordet sakna i det sammanhanget förstod dom inte

Tycker ni att vi borde gifta oss av kärlek?
Gapskratt.
Sen allvar. "Nej, då är ni tillsammans i två år och sen tar det slut." En annan menade att stödet man fick från den blivande familjen i ett arrangerat äktenskap var viktigt. När vi påpekade att relationen mellan svärmor och svärdotter inte ofta var så bra skakade dom bara på huvudet och log. Alternativet verkar inte ha funnits.

Till sist frågade vi om dom som hade levt så mycket längre än vi hade några råd att ge oss.
"Arrangerat äktenskap!"
"Nej, vi kan inte ge er några råd för det är nya tider nu."

"Live for one and die for one" sa en av de tre männen längst bak tillslut.