Det gäller att stå bredbent.

Det gäller att stå bredbent, den ena foten framför den andra, med mjuka knän. Beredd. Redo att parrera. För snart kommer den. Vågen. Den når ända upp till midjan och fötterna lättar lite från botten när den passerar. Det skummar och luften är full av salt och sol. Härligt!

Längre ut.

Nästa våg kommer. Den här är större, det är säkrast att dyka genom den. Stå bredbent, fast parallellt med vågorna den här gången, med armarna redo och håll för näsan. Den är på väg att bryta och den når över huvudet. Ett djupt andetag och sen är det bara att kasta sig in i vattenväggen. Sanden försvinner under fötterna och det är vatten överallt. Vad är upp och vad är ner? Vatten och salt och snart ingen luft kvar…. Runt, runt, vatten och salt. Där, äntligen, sand under rumpan och vattnet ersätts av skum. Andas! Rätta till bikinin och torka bort saltet ur ögonen. Solen bländar, det är varmt och vattnet runt om kring är nu lugnt. Puh.

En gång till!

Mamallapuram är en liten by vid havet. Den drabbades av tsunamin och har inte helt återhämtat sig ännu men backpackers har hittat dit och definitivt försäljarna. Dom finns överallt och hela tiden. Och de tjatar!

Det är lätt att spendera i Indien eftersom allt kostar så lite. Sen känns lite äckligt att pruta ner priset med 1,5 krona när skillnaden för mig är snudd på ingenting medan det för säljaren framför mig kanske betyder en måltid extra. Så vad bråkar jag om? Jo, jag vill inte bli lurad. Jag ska gärna dricksa 200 rupies, vilket är ca 30 kr och ganska mycket pengar här, för en middag som kostar 100 Rs men inte när jag känner att man försöker lura mig. Jag förstår ju att de prövar sig, de vet att pengar inte är ett problem för oss här och vissa anser att alla knep är tillåtna. Genom att lägga till en extra rätt på notan och sedan hävda att det inte går att ”ta ut den ur datorn”, eller genom att säga att ”åh, jag har ingen växel. Vill du ha en kaffe istället?” kan man kanske komma åt 50 till 100 rupies. Det är trist för vi kände oss inte som glada och trevliga gäster.

Varför blir det så här? I Vellore känner vi aldrig att vi behöver vara på vår vakt, här är folk genuint trevliga och nyfikna. Här springer man runt hela kvarter för att hitta en tia till växel och om man som Emma glömde sina 40 Rs växel kryssar försäljaren sig fram mellan kor och mopeder för att ge tillbaka en femtiolapp då han inte hade två tjugolappar. Men i Mamallapuram fick man akta sig. Där tafsar man och lurar man om man kan. Skyll dig själv om du är trevlig.

Nu blev jag lite bitter, men så känns det. Det kanske delvis är vårt fel. Här kommer vi med vårt överflöd och våra bikinis. Vi är här för att spendera och förhoppningsvis lära om och uppleva Indien. Alla turister beter sig dock inte som goda gäster, inte ens alla i vår kurs. Jag skäms när jag ser det och jag förstår att folk här blir arga och provocerade. Det är trist när turismen förstör mer än den ger åt lokalbefolkningen. Samtidigt finns det en gräns för hur mycket jag vill tumma på min stolthet och frihet för att följa en annan kulturs regler för vad som är rätt och riktigt. Vi har pratat mycket om det här. Var går gränsen mellan att protestera mot normer i ett samhälle man inte kan stå för och att inte respektera detta annorlunda samhälle? Till vilken gräns ska man ta seden dit man kommer? Det är ju jag som har valt att åka hit. Men jag vill inte vara en passiv åskådare till ett spel jag inte tycker är rätt.

Slutsatsen blev att man måste gå på magkänslan. Var medveten om vilka signaler du skickar och var beredd på konsekvenserna. Visa och kräv respekt, försvara dina åsikter men kom ihåg att du är gäst.

Stå bredbent med mjuka knän.