Inledning

Jag tänkte att jag skulle skriva till er som vill veta vad som händer med mig i Indien. Det kommer att komma inlägg när skrivarlusten och inspirationen slår till, upplevelser och saker att berätta finns det gått om så ni får hålla till godo.

Vi lämnade ett soligt och stilla Bromma den 24 september och kom hit till Vellore i Tamil Nadu sent på natten. Då var det förhållande vis lugn och stilla här. 27 grader varmt och allt rörde sig i ett makligt tempo. Vi stannade framför Christian Medical College, det stora sjukhuset där jag och Erik ska göra vårat projekt på, för att köpa vatten. Då var det stilla där och en ko gick ensamt på vägen och bara två små affärer var öppna. 21 sömniga och svettiga läkarstudenter från Linköping köper sitt vatten och ser sig omkring. Det är här vi ska vara. Det var bara nästan sant för den gatan ser nämligen helt annorlunda ut på dagen. Då är där kaos i stället för lugn. Det intressanta är att detta kaos fungerar. Det måste finns ett system i kaoset på indiska vägar och gränder som gör att alla dessa människor, hundar, bilar, bussar, lastbilar, cyklar, rickshas (tuc-tuc), scootrar och kor kommer framåt. Jag får återkomma till detta.

Nu har vi varit här i Vellore i snart en vecka. Vi bor utanför staden på sjukhusets guest house, även kallat CHAD. Det är egentligen vår granne, det lila sjukhuset, som heter CHAD men vi kallar den här tre-vånings klumpen av rosa betong med oranga gardiner för CHAD. Det är dock ganska lyxigt här för vi har matsal med god och stark mat och kallt vatten vägg i vägg samt fläktar, toalett, dusch och AC (om man vill betala) på rummen. Och kanske bäst av allt: toaletpapper att hämta i "receptionen". Städa gör man ett par gånger i veckan med formalin. Till er som inte har luktat på formalin kan jag säga att det inte luktar gott och ni som har gjort det har också dissekerat lik. Formalin är inte mysigt att somna till.

Här i Indien är allt mycket intensivt. Det är massor med färger och lukter och ljud. Höga ljud och mycket ljud. CHAD där vi bor ar en oas av lugn och grönska. Guld vart som Erik sa. Det finns lite apor, hundar, ödlor och annat smått som springer runt i buskarna samt kryp som även tar sig in i rummen...

Andra dagen fick vi en rundtur på det stora sjukhuset, CMC. Där är så mycket folk! Färgglada kläder ligger och sitter överallt. Väntande. Men dom måste ändå vara effektiva då minst 5000 patienter passerar sjukhuset varje dag! 18 000 lakan tvättas per dag och nu minns jag inte hur många som jobbade där.

Det som har gjort starkast intryck hittills ar trafiken. Enligt lagen är det vänstertrafik men verkligheten är lite mer... ska vi säga flexibel. Där det finns plats kör man. Och så tutar man. Hela tiden. "Den som inte tutar finns inte" menade Axel och det är sant. Förutom när man backar for då har man en egen backmelodi, som ringsignal på mobilen, om man har ett fordon av rang vill säga. På den lokala bussen ar det musik på högsta volym, samt rökelse, samtidigt som det färggranna busskrället hostande kryssar sig fram mellan alla mopeder, rickshaws, cyklar, bilar, lastbilar, andra bussar, människor, kor och hundar. Det ar bara att hålla i sig.

Dom andra på kursen tittade på oss som ska vara har i 3 månader och skakade lite på huvudet de första dagarna... Men man vänjer sig. En vecka in i äventyret har man slutat titta framåt på vägen och man har börjat vänja sig vid värmen, den starka maten och alla ljud.

Det här landet är fascinerande.