Blandade känslor

Det är sista veckan i Vellore och det är dags att sammanfatta tiden på CMC's akutmottagning. Hur sammanfattar man fyra veckor av andras elände och olyckor?
Jag vet inte hur jag ska börja.

Första dagen var allt kaos. Jag stod i vägen för någon hela tiden, jag förstod inte vad dom sa och i journalerna (av det som var läsbart över huvudtaget) stod bara förkortningar och läkemedelsnamn som jag inte kände igen.
AFI, K/C/O, CLD, URI, LRI, DM, HTN, C/O, H/O, Imp, COPD, CICS, OPD, DCLD, GCS, NS, RTA, CRF, AGE, LVD, DVT, Abd, SMH, ASF, UGI, ABG osv.

Efter att en av läkarna hade förklarat någon av alla dessa förkortningar frågar han
"Do you know what NDP means?"
"No..."
"Neel down and pray. It means there is nothing more to do. A good one to know."

Vi har alltså varit fyra veckor på A&E (= accident and emergency) och även om det har fortsatt att vara mer eller mindre kaosartat så började det redan andra veckan att kännas mindre konstigt att vara där. Det flöt liksom på. Vi börjar varje dag med att beta av mittengången där de stabila patienterna ligger tett-i-tett i väntan på att bli inlagda eller åka hem. Sen är det som oftast dags för class med föreläsning och sedan går vi igenom R1 (den mest akuta akutavdelningen) och R2 (den lite mindre akuta). Mellan fallen pratar vi med läkare, sjuksköterskor, patienter, anhöriga och städare.

Det spelar ingen roll hur stressade och överarbetade dessa människor har varit, dom har alltid tagit sig tid att förklara, översätta och lära ut när vi kommer med våra frågor. Så vi är väldigt glada och tacksamma, Erik och jag, för att vi har fått vara med, lära och se så mycket. Med tiden har vi blivit lite kaxigare också. Nu tvekar vi inte längre om att få "öva" att sätta nålar och katetrar på dessa akut sjuka människor. Det finns dock alltid hjälp i närheten som kan ta över. Tryggt.

Vissa stunder går det nästan långsamt, det finns tid och allt är under kontroll. Andra gånger går det jäkligt snabbt; TUUUUUUUUUUUUUT Arest-larmet går och alla vet precis vad de skall göra. Patienten glider förbi mig som på ett rullande band. Anamnes och kvitto på betalning från anhöriga dokumenteras samtidigt som blodtryck, nålar, blodprover, artärgaser, auskultation, dropp, intubering och syrgas bara sker framför mig.
De är på det stora hela jäkligt effektiva här även om läkarna får gör allt som man i Sverige låter undersköterskorna göra. Oftast är det inte så hetsigt utan trots att det är överfullt finns där tid för undervisning och småprat personalen emellan.
Men så...
"Stop! No, I don't do anything before you pay the admission fee."
Disskusion på tamil.
"They want money." Suck från läkarna och nästa patient får uppmärksamheten.

Här betalar patienterna allt. Dropp, läkemedel, nålar, röntgen, allt. Har man inte råd finns det alternativ: Gå till ett statligt sjukhus, CMC's fattigfond, tigga från släktingar och vänner, ta ett lån eller gå hem.
Vi har sett alla alternativen.

"Thank you for good treatment."
"Oh, but I didn't do anything for your father. I'm just a student doing a study here. That's why I looked in the medical records."
"Yes... but thank you. What's your name ma'am?"
"Mina"
"Mina? Really? That's an Indian name!"
"I know. People tell me that all the time."
"Where are you from?"
"Sweden."
"Dollars in Sweden...?"
"Eh... no, kroner. I have to go and do my job now. It was nice meeting you. I hope your father gets better soon. Bye."

Det som börjar som ett trevligt samtal slutar med att jag smiter iväg för jag förstår att den här mannen fiskar efter pengar. Det sker igen. Borde jag betala? Jag har ju råd, det handlade garanterat inte om mycket. En utekväll i linköping mot lite medicin och en frisk man i Indien...
Nej, jag kan inte. Inte nu heller. För att slippa säga nej smiter jag iväg. Det känns lite lättare att inte behöva höra frågan.

"Mina, folk kommer inte hit för att umgås och träffa människor. De kommer hit för att de är i en jävligt utsatt situation."

Du har rätt Erik. Men ingen av oss vill sluta beröras och ett samtal kanske kan hjälpa lite gran. (Om inte hjälper det oss.) Det är så få gånger som anhöriga får uppmärksamhet här. De står oftast oroliga, tysta, rädda, bredvid sina sjuka släktingar och gör sådant som undersköterskorna gör hemma i Sverige: tvättar, matar och följer på toaletten. Därför småpratar vi och ber om lov att få se i deras journaler, lyssna på hjärtan och lungor, även om vi vet att de inte har något att säga till om. Oftast förstår de inte vad vi säger men ler och vaggar på huvudet.
Men ibland blir det väldigt konstigt och jobbigt...

"Please doctor, please, do something!"
"I'm sorry, I am just a student, I can't help your mother."
"Please, I have never seen her suffer like this. What is hapening to her? Please!"
"I'm sorry..."

Jothi är kanske 17 år hon står vid sin mammas säng på R1. Tillsammans med sin syster och mig försöker hon hålla fast mamman som har kramper, är mycket orolig, jämrar sig och försöker ta sig loss från slangar, sängen och syrgasmasken. Det känns hemskt att anhöriga ska behöva göra de här jobben och som vanligt har ingen tid att förklara.

Dina sa "don't tell only horror stories about this place, tell them about the good that we do too." Ja, det görs otroligt mycket bra här men idag vill jag berätta om eländet för, för mig var det en absurd cirkus inne på R1 idag. Det var nog inte en extraordinärt stressig dag, det var nog bara en typisk stressig vanlig dag med tre dödsfall på ett par timmar på 7 sängplatser. Men jag är inte van vid sånt här! I ett par timmar stod jag där och dokumenterade fall medan det vällde in patienter och det kändes som om det dog folk runt mig hela tiden och jag kan mest stå bredvid och försöka att inte vara i vägen. Hela R1 var knökfullt och de flesta hade anfall av olika slag. Det var alltså kaos. Dessutom var alla respiratorer upptagna så i väntan på att en anhörig kan komma och pumpa för hand får en sjuksköterska och jag göra detta. Det var några overkligt, spännande, hemska, tragiska men lärorikta timmar idag.

Mumtaz 30 år, blek och akut sjuk i sepsis, får sista sängplatsen med monitor på R1. Man måste ta blodprov innan man ger antibiotika och syrgas och stackars Mumtaz är trött. Hennes mamma är stressad och får en utskällning av läkaren när hon missar att hindra sängen att slå i kylskåpet med läkemedel. Det gick bra, inget ramlade i golvet och Mumtaz kopplas upp till monitorn. Dr Ashwin håller på att ordna med blodprov för odling (ensteril process) då dörren öppnas och en ny patient kommer in.
"No space."
"But it's MI, sir." (hjärtinfarkt)
"Go to R2. No monitors here."
Sjuksköterskan suckar, rullar ut hjärtinfarkten och Dr. Ashwin återgår till blodproverna.

Mannen som hade Mumtaz's monitor innan henne har rullats ut precis innan. Han hade varit väldigt sjuk i en vecka och prognosen var dålig så familjen bestämde sig för att ta med honom hem. "Bad prognosis, so the relatives decided not to waste anymore money" berättar intern-läkaren medan han kopplar bort respiratorn.

När någon dött framför ögonen på en har jag och Erik känt att det varit läge för en kaffe-paus. Ibland måste man tänka lite... Traditionen började med Bob. Vi kallade honom så. Han var första dödsfallet vi var med om. Vi skålade för Bob med pappersmuggar och kaffe i kaoset utanför akutmottagningen.
"To Bob!"

Mumtaz kom alltså till R1 efter dagens första kaffepaus.

Dr Ashwin är av någon anledning ensam läkare på R1 idag och han har mycket att göra. Var var vi? Jo, akut sepsis-sjuka Mumtaz har lite bråttom att få sin antibiotika men innan blodprovet hunnits tas kommer nästa patient.

"Yes...?!"
"He is not responding sir."

Dr Ashwin tar av sig handskarna och skyndar fram till patienten på britsen. Han är ung och ligger helt stilla.
"No breathing ma'am! There is no breathing."

Nu går det undan. Plats runt sängen ordnas. Jag står i vägen. El-shock förbereds, jag flyttar på mig, på med plattorna och... en rak linje syns. Det blir tyst. Sjuksköterskan ser frågande på Dr Ashwin.
"That's it."

Tystnad... En ung man kommer inspringande, ser oroligt mellan brits och läkare medan han säger något på tamil. Dr Ashwin svarar, mannen ger ifrån sig ett tjut, sjunker ner på golvet.
"Nothing more to do. Put a blanket over him."

I samma ögonblick fontän-spyr plötsligt mannen i sängen bredvid den avlidna. Dr Ashwin hoppar undan medan anhörig till den spyende(han har seizures) försöker torka och mannen på golvet reser sig så att hans döda släkting kan rullas bort från fontänen.
"Agh. Bag, sister!"
Sjuksköterskan försöker rulla in britsen med den avlidna längst in i rummet där han inte är i vägen men det finns ingen plats så han får stå i splinting room i stället.
En av de snälla sjuksköterskorna som hjälper till att binda fast en annan patient med kramper säger "You are lost, aren't you Mina?".
Jepp, det här känns overkligt.
Dr Ashwin går tillbaka till Mumtaz's blododling och jag går och hämtar Erik. Dags för lunch.

Efter lunch rullas ytterligare en brits med ett livlöst lakan ut. Det ösregnar ute så britsen får stå under tak vid triagen mitt bland alla patienter och anhöriga medan man väntar på att en ambulans ska backa sig fram mellan alla paraplyn och köra hem den avlidna till sin familj.

Jag går in igen. Dr Ashwin antecknar i en journal när en av de andra läkarna kommer in och undar hur det går.
"It's just seizures and sepsis here. Hyperglycemic seizure, hyponatremia siezures, infectious seizures, unknown siezures... Seizure-day!"


"So, Mina, medicine is a field of interest. How do you feel about emergency medicine?"
"Mixed feeling..."