äntligen!

Ja, så började antligen semestern. Vi åkte bil upp, upp och upp till Kodai där vi bodde på ett mögligt hostel tillsammans med en mycket religiäs och smått störd indier, Vivik, som var där för att hitta sig sjalv. Typ.

"I'm doing a lot for my body, you know. I walk and eat only one plate of rice cause that's what I said I'd do when I came here. And I think you all are wonderful people. And Lord knows that. And it's all gonna change the 15th of jan cause that's when all the negative energy leaves my body and the whole world will change. And that's what I tell Mary. She has suffered a lot you know and the Lord knows that."
"So your girlfriend Mary is still in Canada and your two daughters are in Australia?"
"I don't see it like that. We are all here togeather."
"ok, but phyicaly she's in Canada."
"Yes you could say that."

Kodai blev inte helt som vi hade tankt oss. Kallt och fuktigt var det och fjall var dar men sa mycket trecking blev det inte. Kristina, jag och Helena fick oss en fin guidad dagstur (med privat fotograf och norskt bihang) medan Erik lag hemma i det mogliga hostelet och tittade pa den bedarande utsikten. Den var verkligen fantastisk!

Efter 2 dagar hade Erik inte blivit battre sa vi gick till doktorn. "Nej detta ar inte en viral sjukdom. Bra gissat men detta ar matforgiftning." sa lakaren och klappade lakarstudenterna pa huvudet. Vi tyckte inte att det stamde och da Erik inte blev battre bestamde vi oss nasta dag for att det var dags att aka tillbaka till Coimbatore dar det finns bra sjukhus och goda vanner med kontakter. Sa Erik, Kristina och Helena tog en taxi till Coimbatore medan jag satten mig pa ett cafe och jag vantade pa att nattbussen mot Chennai och Henrik skulle komma.

Nattbussen racade ner pa serpentinvagarna i morkret och jag forsokte sova medan tradkronorna svishade forbi fonstret. Det var svart for bromsarna tjot i svangarna och jag hade valdigt hog puls. Nar vi antligen var nere sattes nattens hindifilm pa i bussen. Pa hogsta volym. Efter den fick man antligen sova de resterande 8 timmarna till Chennai.

Chennai var stort och jobbigt och smutsige och jag var alldeles ensam. Sa medan min ryggsack var inlast pa Chennais billigaste och akligaste hostel spenderade jag timmarna innan Henrik skulle komma pa ayurveda massage och cafe. Sen var det antligen dags att aka till flygplatsen. Slut pa ensamheten! Efter lite forseningar
kom han antligen! Da ringde Arun. (kommer ni ihag han som ville ha pengar till sina barns privatskoleutbildning?)
"Is mr Erik there?"
"No."
"ok, bad time?"
"YES!"
I call later?"
"No! Don't call again. Bye."

Antligen kram och slut pa de 24 timmarna av ensamt resande. I Vellore fick Henrik se favoritrestaurangen, campus, akuten, kantinen, Dina och alla korna. Det var en typisk dag i Vellore med gassande varme, trafikkaos, akutenkaos, god mat, kor pa gatorna och koskit under skorna. Precis som det ska vara hemma i Vellore.

Nu sitter jag pa ett internetcafe i Varkala pa Indiens vastkust. Har finns vita strander, goda fiskar & skaldjur, surfmojligheter, delfiner, solnedgangar, turistvanlig shopping, ol, sol (antligen efter 5 veckors regn!), Kristina, Helena, en frisk Erik. Antligen! Efter 3 dagar pa sjukhus for behandling av denguefeber (lakaren i Kodai hade fel och vi ratt, sa det sa.) ar han nu uppe och gar, lite trott men botad. Har njuter vi livets goda de sista dagarna i Indien innan vi aker tillbaka Chennai och sedan Sverige. Vi fem har det valdigt bra har nere i solen och varmen men vi tycker alla att nu borjar det bli dags att aka hem. Hem till julmys, kyla, morker, sno(?), svensk mat, glogg, advent, SVT, pojk- och flickvanner och familjer.
"Jag ska springa ute i kylan!" stonar en svettig Erik medan han hanger upp den nyinkopta handduken.
"Nils far inte ga till universitetet nar jag kommer hem!" bestammer Helena.
"julmys, pa sparet, Par..." drommer Kristina

Jag och Henrik har det ju forstas lite mindre "jobbigt" har pa stranden men det ska bli harligt att komma hem och se er alla igen!